Det har varit tyst som i graven pa bloggen men livet har fortsatt och har har det hant saker.
For en vecka sedan vaknade jag av ett forfarligt dunkande pa ytterdorren.
Jag sprang ner for trappan i pyjamas men nycklarna som brukar sitta i dorren var borta. Lite yrvaken hittade jag ett par extranycklar och lyckades oppna.
Utanfor stod grannen, lite skarrad och sa att de upptackt att de hade haft inbrottsforsok i deras hus.
- De verkar ha tagit sig in hos er.
- Nej svarade jag leende, har har ingen tagit sig in.
Vand dig om, svarade grannen.
Jag upptacker till min fasa att fonsterluckorna ar uppbanda och att altandorren hakats bort.
En snabb titt till vanster och jag ser att datorn ar borta.
- Var ar bilen? undrade grannen.
Morgonhjarnan arbetade trogt, jag hade fortfarande inte funderat pa varfor nycklarna i dorren var borta...
Jag pekade bort mot carporten och som i en film i slowmotion upptacker jag att den elektriska porten som leder upp mot carporten ar oppen och att bilen ar borta.
Vi hade haft besok under natten, medan vi lag och sov.
Jag rusade upp pa overvaningen och in i min flickas rum. Sangen var tom.
Jag trodde jag skulle do pa plats. Sprang in i sonens rum dar jag hittade henne under tacket.
Kanslan ar obeskrivlig. Jag minns nu i efterhand att jag horde tre springande steg under natten och att nagon laste dorren. Jag sov djupt tack och lov, att vakna nar nagon ar inomhus maste vara vidrigt.
De tva foljande natterna var totalt somnlosa.
Jag sov inte en blund.
Barnens Israeliska formaga att fortranga det som varit fungerade perfekt, de har sovit gott varje natt sedan det hande tack och lov. Grannarna var valdigt hjalpsamma, farbrorn i huset bredvid grat t om.
Historien om familjen Fogel som blev halshuggna mitt i natten nar de sov sitter i bakhuvudet och vi ar sa otroligt tacksamma att de nojde sig med nedervaningen...
