Facebook status

(Min dator ar utlanad och jag hittar inte prickar eller prick pa qwertyn.)

Jag tror att jag har ca 350 kompisar pa Facebook. Nar jag ser att en tredjedel ( en stor majoritet av de franska vannerna) uppdaterar sedan flera dagar tillbaka med nedrakningar och euforiska kommentarer eftersom det var tre avsnitt av Grey s anatomy haromkvallen, da tycker jag synd om manniskan.
Jag hoppas att den dagen aldrig kommer da lycka for mig och Olivier ar ett tvprogram...

När allt faller pâ plats...

Det regnar idag, precis som det gjorde den där morgonen för flera âr sedan dâ vi fortfarande levde i Frankrike.
Vi hade funderat och lekt med tanken pâ att göra Alya i nästan 10 âr innan vi verkställde det som blivit en dröm.
En mulen, fuktig vintermorgon dröjde jag mig kvar framför barnens skola och pratade med en avlägsen släkting till maken.
Hon sa att hon avskydde vintern, vantrivdes i Frankrike och drömde om att flytta till Israel.
Jag minns att jag tänkte att det var sâ sorgligt med ouppfyllda drömmar. Att det vemodiga i hennes blick säkert skulle bli värre med âren. Att man bara lever en gâng och att man är skyldig livet att njuta sâ mycket man kan.

Jag âkte hem. Satte mig framför datorn och letade upp numret till "Jewish Agency".
Jag ringde direkt, och när Aliza ( som sedan skulle bli en vän) svarade pâ andra sidan och undrade vad samtalet gällde hörde jag mig själv säga:
-Vi vill flytta till Israel, kan ni hjälpa oss?
"Un déclic" säger man pâ franska, en "trigger". Ett ögonblick som förändrar livet.

Maken fyller 41 imorgon, snart har vi varit här i tre âr och jag är lycklig.

Kvinnans dag

Igâr var det alltsâ Internationella kvinnodagen. Dagen dâ vi ska tänka pâ alla kvinnor som bränns upp pâ torget för att de vill skiljas. Dagen dâ vi tänker pâ de som blir slagna eller psykiskt misshandlade. Tror jag iallafall, jag har ärligt talat inte fördjupat mig speciellt i ämnet.
En lâng kö ringlade ut frân Blomsteraffären igâr. Stora tjusiga, romantiska blombuketter till kvinnor köpta av män. För kvinnor gillar att fâ blommor. Kvinnor gillar presenter över huvudtaget.
Om jag vore man hade jag kanske köpt porrtidningar, fjärtat i soffan och spelat poker fram till tre pâ nätterna. Jag hade haft hâr under armarna och pâ benen, onoppade ögonbryn och kanske hade jag inte brytt mig ett skvatt om min putande mage.

Nu är jag kvinna, ända ut i fingerspetsarna och jag blir stolt när nâgon säger att jag är feminin och kvinnlig.
Jag bryr mig inte om politiker är män eller kvinnor sâ länge de är bra.
Jag arbetar men ser ändâ min mamma och hustru-roll som den viktigaste i mitt liv.
För mig är var dag kvinnans dag, och mannens, och barnens...

Livets vägar äro outgrundliga...

Igâr var det fest pâ dagis.

Jag avskyr fortfarande i princip allt som har med dagis och skolan att göra när det handlar om kvällar.

Fruktansvärda jag.

Man ska entusiastiskt filma och heja pâ ungarna när de spelar triangel, helst tindra lite med ögonen ocksâ.

Igâr upptäckte jag dock att jag är lângt ifrân ensam att avsky dessa tillställningar.

Flera av mammorna sâg lättade ut när jag suckade och sa att jag hellre hade stannat hemma.

Väl där var det ändâ gulligt.

Flickorna hade fina dräkter och dansade orientalisk dans med färgglada sjalar medan pojkarna spelade Tarbouka.

Jag fnissade ât min lilla lintott som svängde pâ höfterna i takt med musiken och tänkte att hon egentligen borde dansa shottis med andra ljushâriga ungar i svensk natioladräkt. Jag tycker det är häftigt när saker inte blir som de borde, att ta ut svängarna lite, lägga till en fjärde dimension...

En guldstjärna till min äkta hälft

Maken har alltsâ varit själv med ungarna i en vecka nästan.
Ni som läser här vet att jag har en Sefaradisk make, uppväxt i ett hem där kvinnorna städar, lagar mat och uppfostrar barn och männen äter och blir serverade.
Huset var iordningplockat, tvätten var tvättad och vikt, barnen ser ut att ha ätit hela veckan, säkert pizza och annan hämtmat lite oftare än vanligt men min man arbetar 12 timmar om dagen sâ han hinner inte laga sâ mycket mat.
Det enda klagomâlet kom frân äldsta sonen.
Pappa kramar inte lika ofta som mamma.
Pojkarna har lidit krambrist.
Det har vi tagit igen i helgen. Vi har kramats som attan och jag är lycklig över att det just är kramarna de saknat allra mest.