Lillans födelseadg gick av staplen med buller och bâng pâ dagis.
Här fjâsas det inte, festen höll pâ i tvâ timmar med sâng och musik. Tre barn firades pâ ett alldeles sârskilt sätt med sâ mycket uppmärksamhet och kärlek man kan ge.
Alla föräldrar var med, nâgra syskon och mor- och farföräldrar ocksâ.
Dottern var lite stjärna. Hon är ju "the ola hadasha" ( nyinvandrad ) i gänget och fröknarna är nog lite extra stolta att visa upp allt hon lärt sig pâ ett âr, bevisa att hon kan och förstâr som alla andra.
Sâ fort hon sjöng med och gjorde gester nickade alla triumferande med uppspärrade ögon, och jag torkade târar som envist fyllde ögonen, târar av stolthet.

Jag umgâs bara med rotlösa människor.
Idag slog det mig att alla mina vänner har ett gemensamt, de bor inte i landet de fötts i.
Jag har massor av bekanta, över 200 friends pâ facebook, jag gillar verkligen att prata med människor som inte är som mig, lyssna pâ deras idéer och livsâskâdningar utan at döma, men i den snäva cirkeln av nära vänner finns endast tjejer och killar som gjort samma val som jag själv.
Istället för att slâ rot pâ stället vi föds pâ sprids vi med vinden över hela världen och delar med oss av vâra idéer och kulturer. Suger ât oss det positiva och lämnar det vi inte vill ta ât oss.
Ibland är vi Svenskar, ibland Amerikaner, ibland världsmedborgare...
Vi vet nâgot som mânga inte har en aning om; man kan leva nästan var som helst, huvudsaken är att man trivs där man bor...
Tanken slog mig igâr när jag fick en mail frân en vän som förklarar att hon vill hoppa av sin vardag och kasta sig in i ett nytt äventyr.
Planering, engagemang och energi räcker lângt, är man frisk och kry tycker jag att man är skyldig sig själv att vara lycklig och nöjd med sitt liv.

Det blâser 14 sekundmeter och temperaturen kommer att nâ 38 idag.
När jag öppnade fönstret i morse stack det i ögonen av all sand som yr runt.
Det är bara ibland som jag kommer ihâg att jag inte längre bor i Europa utan i Mellanöstern, idag är en sân dag.

Tidningen toppar med en opinionsundersökning huruvida den israeliska befolkningen stöder eller inte ett luftanfall av Iraks kärnvapeninstallationer.
En stor majoritet är för ett anfall.
Det lâter säkert konstigt, men eftersom befolkningen här känner sig utlämnade tror nog de flesta att världen kommer att sitta med armarna i kors medans Iran attackerar oss med kemiska vapen eller rent av kärnvapen.
Israel är litet, en bomb räcker för att vi alla ska dö.
Plötsligt känns svininfluensan som ett skämt...
Vad jag tycker? Ingenting, jag orkar inte ta ställning eller ens fundera pâ hotet.
Kemikalier skrämmer mig, jag fâr panik när jag tänker pâ att gasmaskerna inte är klara ännu, jag fâr panik när jag tänker pâ att sätta pâ en gasmask ocksâ, sâ jag tänker inte alls, det är lättare sâ.
Jag litar pâ Tsahal.

Jag mâr bättre, med tanke pâ hur jag kände mig i gâr är det ett under.

sjuuuk. Inte grisflunsan men nâgot liknande. Det känns som jag har en golfboll i strupen. Asiatiska virus slâr ut vârat Europeiska immunförsvar totalt. Kroppen bara säckar ihop. Jag antar att nästa âr blir bättre, vi mâste ju vänja oss vid den nya bakteriefloran.

De annonserar Khamsin pâ väderleksrapporten i morgon. Ökenvindar som blâser i Egypten och södra Israel breder ut ett tjockt täcke av hetta och sand över hela landet. Himlen blir alldeles orange och temperaturen stiger till över 35.

Jag orkar inte kravla mig upp och ta kort sâ jag lânar ett kort frân webben, sâ här ser det ut...

Gamla och spädbarn ombeds hâlla sig inomhus, luften är svâr att andas.

Det här väderfenomenet möter vi framför allt i maj-juni och agusti september, det brukar vara nâgon dag och avslutas med regn. Inget ont som intehar nâgot gott med sig.