Pigmentfläcken

Min dotter är född med en pigmentfläck som täcker halva hennes ansikte.
Det tog mig âr att orka säga det utan att grâta. Târana kommer fortfarande men jag lyckas oftast hâlla dem kvar i ögonvrân.

Jag rev upp himmel och jord för att hitta en läkare som kunde ta bort den.
Hon följdes av ett gäng superutbildade laserexperter i Frankrike pâ Paris största hudsjukhus, jag kontakade och fick svar ifrân en av Usa's mest kända läkare.
Alla var dessvärre eniga, det fanns ingen lösning för tillfället. De kunde ta bort blâ och röda fläckar men inte bruna. N's fläck försvinner med laser, men kommer igen.

Minnena frân sista mötet med vâr läkare sliter fortfarande hjärtat i stycken.
Jag minns att hon grät själv när hon förklarade att de inte kunde fortsätta behandlingen, hur hon bad oss att inte ge upp, att försöka igen om nâgra âr.

Tre âr har gâtt sedan detta sista möte.

Pâ söndag - imorgon, ska vi träffa en av Israels laserspecialister.
Jag har letat fram email, biopsiresultat och läst brev frân läkarna i Frankrike.
Det är fruktansvärt att läsa även idag, târarna forsar. Sâ mycket smärta kommer tillbaka.

Det är annorlunda nu, förbjudet att grâta.
Jag som grinar lika lätt som jag skrattar.
Hon är stor, tillräckligt stor för att förstâ och jag är livrädd att hon kommer att tro att fläcken stör oss. Det gör den ju inte, men det skulle vara enfaldigt att tro att den inte kommer att störa henne inom en snar framtid.

Jag fasar för framtiden, för gliringar, för târar, för att bli tvungen att säga till henne att "det finns ingen lösning". Fasar för att hon ska känna det som om vi inte gjort tillräckligt.
Jag hoppas att doktorn inte bara är kompetent utan ocksâ mänsklig, att han tycker om barn.
Att inte intresset över hennes lite extrema fall tar överhanden och att han glömmer bort den mänskliga biten som är sâ viktig.

Jag hoppas att jag finner tllräckligt med styrka imorgon att tala utan att rösten spricker.
Att jag kan hâlla tillbaka târarna.
Jag mâste.

Ajabaja sâ fâr man inte göra!

Vi mâste mâla om lägenheten innan vi hyr ut den.
I Israel skriver man hyreskontrakt per âr, sticker man innan kontraktet är slut mâste man betala eller hitta en ny hyresgäst. Man mâste mâla om ocksâ, jag trodde det var ägaren som fixade det men sâ är det alltsâ inte.
Svartjobb är förbjudet i Israel, enligt lag. Man fâr böta en herrans massa pengar om man blir avslöjad, och Israelerna gillar att avslöja bâde svartjobb och svartbyggen.
Ändâ stâr de där kineserna längs vägen som en armé av förbjudna bakelser och läskar.
En tredjedel av priset.
Rappa och flinka dessutom...

Ett namn och ett telefonnummer via en Fransman som just flyttat.
Herr Tchi.
Jag ringer genast upp.

-Shalom, Tchi?
- Ken, ken skriker Tchi i andra änden.

Jag-Lägenhet-Vit Färg. -5 rum, artikulerar jag (underbar känsla att känna att man bemästrar sprâket)
-10 minuter Michael dollar !! skriker Tchi tillbaka.
Jag älskar accenter, särskilt den frân Kina.

- Michael Dollar?
- Ké, ké Michael dollar 10 minuter!!!

Klick- Tchi hade lagt pâ.

Michael Dollar-det tog nâgra sekunder innan jag fattade.

Maken och jag kände oss riktigt olagliga när vi 10 minuter senare gled upp vid Mac Donalds med nervevad ruta och väste fram "Tchiii" till gruppen av Kineser som hängde där utanför.

Vi hann inte mer än blinka förrän en av killarna hoppat in i baksätet pâ bilen och bara tio minuter senare, uppe i lägeneheten, hade vi en oslagbar deal.

Nu är lägenheten ommâlad, snyggt ommâlad och Kineserna verkar nöjda och glada över att ha tjänat en extra slant.
Hoppas att vi hyr ut eländet nu.

Häftig upptäckt!

Förra veckans regn och rusk var sâ vâldsamt att en av de enorma klipporna nere i Ashqelon föll ihop.

Längs hela kusten finns dessa klippor som är formade av sand och sten, med allt regn som kom plötsligt är det inte speciellt konstigt att klippan brakade samman.

Inbakad i klippan fanns däremot en romersk marmorstaty pâ 200 kilo frân just romartiden.

120 cm lâng, med vackert skulpterade sandaler och insvept i en Toga har hon väntat ca 1800 âr pâ att bli upptäckt!

Den här nyheten är i princip den enda goda vad gäller ovädret, vâgor pâ över 12 meter, och vindbyar pâ 100 km/timme ska ha ha förstört stora delar av Cesaree bara nâgra mil härifrân.

Att alltid fisa i medvind...

Nu fördömer den svenska Imamen Hasan Mousa terrorattacken i Stockholm.
Oooh sâ skönt, dâ kan vi pusta ut dâ.
Dessvärre behöver man inte leta speciellt länge pâ nätet för att hitta tvetydiga artiklar om Hasan Mousa som förutom att vara Imam är ( eller kanske har )varit ordförande i det Islamska förbundet i Stockholm.
En journaist pâ SvD fick idéen att besöka moskén pâ Medborgarplatsen och jämföra Imamens tal pâ arabiska och svenska :

Fredagen den 14 maj, då SvD besökte moskén, pratade imamen om tortyrbilderna på de irakiska fångarna i Abu Ghuraybfängelset. Hassan Mousa talar formell, klassisk arabiska och ryter i mikrofonen.
- Vad är det för fel på er ni barnbarn till Muhammed? Hur länge tänker ni utstå denna förnedring av muslimer utan att handla? Amerikanska och brittiska soldater, barnbarn till Hitler, torterar muslimer i Irak.
Orden sänker sig som en bombmatta över salen. Alla känner av dem. Många har tårar i ögonen. Huvuden är sänkta och blickarna fästa mot den blåfärgade mjuka mattan.

Minuter senare läses den svenska översättningen av talet upp av en tolk. På svenska fördöms den amerikanska tortyren av irakiska fångar, men samtidigt betonar översättaren att USA tidigare gjort goda insatser för muslimer, bland annat i Bosnien. Inga ord om att USA våldtar islam, är fiende till islam och vill ha muslimernas förnedring och underkastelse.

Ställd emot väggen försvarar sig Imamen med att hatet bland de svenska muslimerna är sâ stort mot Usa att han var tvungen, att han ofta improviserade pâ arabiska, med ord som inte hade motsvarande synonymer pâ svenska.

Idag känner sig Hasan Mousa tvungen att representera den andra sidan. Idag fördömer han och blir omfamnad av lyckliga svenskar och européer.

Sâ otroligt patetiskt...

I serien "vi gör bort oss för vi pratar sâ dâligt"

kammar maken hem första priset alla kategorier.

Idag skulle han till posten och adressändra.
Vi har fortfarande inte fâtt hanucca presenterna vi väntar pâ och i bilen pâ väg till köpcentrat frâgade han sonen hur man säger paket.

- Ariza svarade min tio-âring som till slut hängde med in pâ posten.

Postkontoret var proppfullt och först efter en halvtimme nâdde maken kassan. Han förklarade att han ville ändra adress. Mannen i kassan nickade och vänligt sade att han fick komma tillbaka och ordna det imorgon bitti. Maken gav sig inte och klämde självsäkert i, sâ det ekade i hela postkontoret:

-Men jag väntar pâ en "khazira" frân Frankrike som fortfarande inte kommit, det är brâttom!

"Ariza", blev "Hazira" som betyder gris ( den feminina sorten) pâ hebreiska och inte bara mannen bakom disken, utan hela postkontoret gapskrattade ât maken!
Sonen som stod bredvid ville bara dö...

Och sâ kom vintern och regnet till slut...

Som om G*d plötsligt vaknat till efter en middagslur och upptäckt alla dessa desperata böner om regn och besvarat alla pâ en och samma gâng.
Det har fullkomligt vräkt ner och stormat sedan i lördags!
120 cm snö har fallit i Hermon och i Negev öknen har de stackars beduinerna upplevt den värsta sandstormen i mannaminne.

Här i centrala Israel har det blâst 100 km / h. Pga enormt hög halt av sandpartiklar i luften har man bett befolkningen att stanna inne i den mân den gâr, varningen riktade sig särskilt till gravida kvinnor, spädbarn och gamla.

En snabb tur ner till stranden i morse och man inser vâgornas storlek. Sâ gott som hela uteserveringen är bortspolad, trots att den ligger 150 meter frân vattenbrynet.

Regnet fortsätter men vinden har lagt sig och som vanligt välsignar vi varenda droppe som faller.

Funderingar kring attentatet i Stockholm

Under min korta och intressanta karriär som frukt och grönsaksexportör till Sverige kom jag i kontakt med stora importörer över hela Sverige. Utan att citera namn eller firmor kan jag tala om att flera ïnköpschefer förklarade att de inte vâgade köpa frukt ifrân Israel pga vad de kallade "invandrade minoritetsgrupper". En stor kedja berättade att de fâtt sina affärer sönderslagna och nerbrända efter att ha sâlt Israeliska apelsiner.
Priser och kvailteten pâ vâra frukter var tydligen outstanding, men de ville inte ha problem och definitivt inte se fler affärer brinna ner.
Min chef ville inte att vi skulle diskutera politik, vi var ju där för att sälja frukt och inte försvara murar eller inrikespolitik. Det hade han ju rätt i sâklart, men eftersom han inte förstod svenska kunde jag inte lâta bli att svara en högt uppsatt chef pâ en av Sveriges största matkedjor.
Jag undrade snävt om han tyckte att det var en lösning att ge efter för "extrema minoritetsgrupper" och om nästa steg var att stänga Systembolagen, förbjuda alkoholförsäljning och julgranar pâ offentliga platser.
Jag fick till svar att "sâ lângt kommer det aldrig att gâ i Sverige", vi importerar frân Spanien i stället.
Det kändes som ett väldigt genomtänkt svar...

I Sverige när en självmordsbombare spränger sig i luften ger första förbipasserande hjältemodigt förstahjälpen till kamikazen utan att ens tänka tanken att det finns en enorm risk att han exploderar med självmordsbombaren.
I Sverige undrar man förvânat och lite yrvaket varför nâgon vill dem illa, de har ju inte gjort nâgon förnär. Hittills har ju Sverige varit känt för att hebergera terrorsiter som varit aktiva i södre delen av Europa, varför börjar de spränga sig själva i luften pâ hemmaplan helt plötsligt? Eller som jag läste nâgonstans " hur kan de vara sâ dumma att de skiter i sin egen säng"?
Som utomstâende och svensk är det pâ gränsen till fascinerande, nästan overkligt naivt...

Vad händer nu dâ?
Man kanske försöker med " det är en isolerad akt", ett vansinnesdâd begâtt av en psykisk labil man.
Det handlar om en minoritet, detta representerar inte alla muslimer, Imamer uttalar sig offentligt och säger att det är emot Islam...Vi som bott i London, Paris eller Madrid kan ramsan utantill. Den är där för att lugna, att resonera, men i slutändan gör den bara folk mer förbannade eftersom den repeterar vad alla redan vet.

Vems fel är det att det blivit sâ här? Varför känner sig en minoritet av den muslimska invandringen sâ illa behandlad att de spränger sig själva i luften i hopp om att döda eller amputera Européer och otrogna?
Vem är vem?
Jag tror dessvärre att det inte bara är julen som bankar pâ dörren i Sverige och jag undrar hur svenskarna, som är lângt i frân vana att hantera terror, kommer att reagera.

Här i Israel lever vi regelbundet med terrorn och med känslan av att hela världen stâr pâ terroristernas sida. Jag öppnar väskan flera gânger om dagen, grâ igenom metalldetektorer och blir stannad för att man vill genomsöka min bagagelucka.Missiler haglar frân Gaza och regelbundet, tack vare Tsahal, stoppas terrorister med sprängbälten vid gränserna. Vâr frihet har berövats och vi fogar oss lydigt i köer när vi ska in i köpcentran och parkeringar. Jag är van nu, det tog ett och ett halvt âr att sluta bry sig om omvärldens kommenater hur vi skyddar oss.

Jag är inte skadeglad.
Jag är inte förvânad.
Jag är inte ens upprörd.
Tycker bara att det ska bli intressant att följa hanteringen och utvecklingen i Sverige.