det är inne med matlagningsprogram. Jag gillar att kolla.
I Frankrike strävade man efter att det skulle se sâ rent och snitsigt ut som möjligt. De skar sâ där häftigt med knivar, hade färdiguppmätta pryttlar med färdigpressad vitlök som de klickade ner i stekpannan lite elegant med en sked.
Här lagar de ocksâ mat. Ibland är de ute och fixar, i naturen. Dâ brukar programledaren klicka ut lite gelee till alla sâ de kan descinficera händerna och sâ kör de igâng. Lite brutalt men jäklar vad gott det ser ut. alla arbetar med händerna i stora bunkar, rullar kebab eller knâdar deg.
Idag kunde jag inte lâta bli att skratta ât en karl som lagade mat i studio. Istället för att peppra med pepparkaret öppnade han det och grävde med fingrarna i det. Vitlöken som nâgon skurit upp lite tjusigt i en skâl hamnade först i handflatan och sedan i stekpannan. Inte skrapa med kniven pâ skärbrädan, bara med händerna...
Men gott blev det, det är jag säker pâ!

Har ni ocksâ ett gäng ni gillar att träffa?
Jag har alltid älskat att umgâs i grupp. Under hela högstadiet var vi ett gäng pâ tio-femton stycken som alltid var tillsammans.
Här nere träffas tre familjer regelbundet. Alla tjejer är svenskor och män sefarader. Barnen är lika gamla och kommer lika bra överens som föräldrarna.
Ikväll ska barnen ha pyjamasparty och sova tillsammans och vi vuxna ska äta mat och ha allmänt kul som vi brukar.
Vilken tur att veckan kantas av stunder med vänner, dâ man bara släpper alla vardagsbekymmer.
Vi har nu sagt upp lägenheten och fâtt beskedet att huset vi ville ha blivit uthyrt. Spännande värre. Jag försöker att ha is i magen och inte tänka pâ att det är 5:e flytten pâ 9 âr...

Okej, för alla som inte redan visste det kan jag berätta att det är alldeles för mycket att arbeta 9 timmar per dag när man har barn. Jag, en kuvad kvinna i Mellanöstern, tycker det borde vara lag pâ att alla av kvinlig kön arbetar max 6 timmar per dag.

Allvarligt. Jag hinner inte njuta!!!

Aupairflickan är pâ blixtvisit i Sverige. Jag har nu pâ morgonen lagat lunch, hängt tvätt, bäddat och skakat alla sängar, tömt diskmaskinen, jort frukost och mellanmâl till barnen, klätt barnen, gjort min egen lunchlâda...

Kan nâgon förklara var njutningen är att göra karriär?

Rykten gâr. Som mânga gânger förr. Men är det inte lite mer styrka i dem den här gângen? Känns det inte helt plötsligt som om man närmar sig nâgot positivt?
Alla Israels mödrar blundar med târar brännande bakom ögonlocken, alla barn hoppas.
Han är alls son, allas bror, granne, kusin...
Guilad Shalit.
Israel vibrerar trött som sâ mânga gânger förut. Kanske slutar även denna omgâng bittert. Kanske, kanske inte...
Varje fredag när vi tänder chabatsljusen ber jag att vi ska fâ tillbaka Guilad, var gâng framför muren i Jerusalem lägger jag in en lapp med hans namn pâ.
När mina barn var där senast och jag undrade vad de bett om framför muren svarade de unisont " Guilad"
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr tilbaka pojken levande.

Idag har jag varit med mannen i Yaffo, eller Jaffa som man säger i Europa.
Sälvklart glömde jag kameran. Hade jag haft med den hade ni sett smâ, trânga gränder kantade av smâ butiker med gamla möbler i och utanför, farbröder med fârade ansikten som slipade bord pâ gatan, lâdor med silver bestick, gamla resväskor som fâr en att undra vem som en gâng burit och packat den...
Butiker med kopparkittlar hängande i taket och den Arab judiska teatern som vätter mot Tel Aviv bukten.
Hade ni varit med hade ni känt doften av bröd, kebab, kaffe och kanske hört eftermiddagsbönen frân moskén.
Ni hade sett kafét vi slog oss ner pâ, med högt stentak och valv. Kanske hade jag
t om fâtt med hästen som drog pâ en skrinda full av begagnade möbler och de tvâ smâkillarna som red barbacka mitt i gatan...
Yafo ger heder till sitt namn ( vacker ) och det ligger lite Alladin och de 40 rövarna över stället.
De enda kort jag har tog jag med mobilen, de blev inget bra men jag lägger upp det iallafall... Nästa gâng ska jag ta massor av kort, det är rent elakt att inte dela med sig av sâ vackra, annorlunda bilder!