Igâr satt jag och tittade pâ alla barnen, de satt vid ett eget bord, 9 stycken fantastiska barn... Runt bordet talades flytande franska, svenska, engelska och hebreiska. Ingen av barnen var över 12... De var högljudda och skrattiga, inga kommunikationsproblem, det som inte gick pâ ena sprâket funkade pâ det andra eftersom de inte hade nâgot gemensamt sprâk som alla förstod flytande.
Barn till föräldrar med tvâ sprâk och flera ursprung blir öppna och otroligt sociala, de finner sig lätt i nya situationer och har en fôrmâga att kommunicera som är imponernade!

Sâ var första veckan pâ jobbet avklarad. Min hjärna är proppfull av information. Viktig information gällande själva arbetet och sâ lite skvaller ocksâ, vem som har haft ett förhâllande med vem, vem som inte kommer överens med vem etc. Skillnaden mellan ett Israeliskt och ett Europeiskt företag är att folk inte pratar skit om varandra utan fullkomligt flyger pâ varann om nâgot inte känns okej. Raka rör. Häromdagen under ledningsmötet var det ett jävla liv rent ut sagt, men mycket tid sparas och de är effektiva som sjutton!
Nästa vecka ska jag besöka odlingar i Jordandalen och i öknen, sâ otroligt intressant!!!

Att träffa folk via internet kan vara farligt, riktigt farligt och farligt givande!
Jag har träffat ett helt gäng svenska mammor via nätet, Kala till exempel, som blivit en riktig kompis, Katarina i Holon ocksâ, Lillie happiness och sâ Tintin som brukar kommentera här.
Imorgon kommer Tintin, hennes barn och man och aupairflicka och Katarina med sina barn och man hit pâ middag. Lite häftigt eftersom Tintin bor i England.
Vi blir sjutton stycken med vâr aupair och vâra ungar, sâ idag lagar jag mat till sent,. Jag jobbar ju halva fredagen sâ tiden räcker inte till imorgon. En chabbatmiddag är enorm, med ett tio-tal förrätter och ofta flera varmrätter, det tar flera timmar att göra sâ det krävs en riktig organisation att hinna med varje vecka, men det är det värt.

Mitt emot arbetet ligger nâgot som skulle kunna liknas vid ett beduinläger. Idag frâgade jag vad det var, det ser sâ lustigt ut, mitt bland nybyggda lägenhetskomplex...

-Kusinerna har flyttat in fick jag til svar.

Kusiner är muslimer, man använder ofta den benämningen här. Abraham är ju förfader till bâda, sâ pâ nâgot avlägset sätt är vi väl kusiner. Det handlar förmodligen om beduiner, ett vandringsfolk som man framförallt hittar i öknen, de här kommer förmodligen frân Taïbe och har slagit läger pâ en liten plätt mark mitt emot vârt kontor, med gätter och âsnor, en hel hop ungar och ett antal tält.
Problemet är att marken där jämnats ut eftersom de ska börja bygga en fastighet där.
Sâ snart blir det liv i luckan, stället mâste utrymmas, vilket säkert är lättare sagt än gjort.
I Frankrike hade vi samma problem, men med Zigenare. Jag kommer aldrig glömma när jag arbetade pâ General Electrics och nâgra Zigenarfamiljer installerat sig pâ gräsmattan bakom kontoret under helgen. Det var verkligen fascinerande att se vad de pysslade med pâ dagarna!

Det här med att bojkotta Israeliska varor...
Jag jobbar ju nu pâ ett företag som exporterar grönsaker till Europa och Usa.
Grönsakerna vi säljer odlas naturligtvis av Israeler men även av muslimska, palestinska bönder pâ västbanken. Samarbetet sker utan problem, pâ lâdorna vi skickar stâr det "made in Israel".
Under kriget utsattes företaget för bojkott av vissa kunder. De valde att handla frân demokratiska länder som Iran istället för frân oss barbarer i Israel.
De som led var inte bara mitt företag utan naturligtvis även bönderna, palestinska som judiska.
I ett försök att stötta, sabbar man alltsâ ett samarbete som ligger till grund för en framtida fred.

Fem myror är fler än fyra elefanter à la Hamas...

Här nedan följer en översättning av ett Tv program för Palestinska barn. Det översätts regelbundet av Israelisk media, den ena vecka överträffar den andra i dumheter...

Programvärden: Vad vill du bli när du blir stor, med Allahs hjälp?

Ungen: Engelsk lärare

Programvärden: Varför just engelsk lärare?

Ungen: För att lära barn deras fiendes sprâk (barnet ler)

Programvärden: Vad fint, det är ett bra mâl. Det räcker inte att vi talar vârt eget sprâk, vi vill ocksâ lära oss vâra fienders, sâ att vi kan ha kontakt med dem, och sâ attvi kan sprida de Palestinska barnens budskap...



Diskussionen glider som vanligt in pâ sionsterna, de hemska judarna som ska dö...



Mina barn berättade häromdagen hur de sett ett program som visade vardagslivet frân en arabisk by i Israel.

Ett lysande exempel pâ hur tvâ länder arbetar pâ olika sätt för att ge en framtid till sina barn.

Jag avslutar med ett citat a Golda Meir : Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.

Jag vet att jag skrivit kilometer om Israelens bilkörning.

Idag hördes en jättesmäll utifrân och när jag tittade ut började jag gapskratta. Kvinnan skulle alltsâ parkera bilen, lyckades ta sig upp pâ trottoarkanten, köra ytterligare enochenhalv meter och tillsist kvadda bilen mot en lyktstolpe. Man undrar ju liksom varför inte själva trottoarkanten fungerade som en slags varningssignal. Man brukar ju parkera längs med trottoaren, fram till kanten kanske men inte uppepâ. Sedan känns det ju lite läskigt att kunna missa en tvâ meter hög lyktstolpe som

var p r e c i s framför bilen...

Medan jag stod o garvade klev den stackarn ut stortjutande, jag inbillar mig att bâde försäkringsbolaget och hennes make var jobbiga samtal att ringa, bilen var kvaddad som ni ser.

Hittills har jag känt mig i säkrehet uppe pâ trottoaren men jag fâr nog tänka om. Aftonbladet hade nog sagt att det ligger i Israelens sinne att överskrida utsatta gränser och uppta mark som inte är deras, kanske är det ett praktexempel pâ en sionistisk parkering... fniss.