När jag ser att hela Europa skriker sitt hat mot oss hemska Israeler undrar jag varför filmer som denna inte lyckas framkalla ens en missnöjd viskning.

Jag är allstâ inte ensam. Det finns andra med samma bakgrund som mig. Med barn som pratar svenska med hemsk brytning och som inte vet att tungan fastnar pâ lyktsolpr om man slickar pâ dem pâ vintern. Svenskor som lagar Marockanska grytor som de inte gjort annat och som säger "de" och inte "vi" när de talar om Svenskarna.

Det är skönt att veta, och framför allt kul. Grannarna fnissade igâr när Aupairen var inne och bad om mer stolar. Pâ vanligt Israeliskt vis frâgade de naturligtvis varför vi behövde mer stolar och vilka som skulle komma, Israeler? Nja, Ulrikas Svenska vänninor med Israeliska makar. Pappan och sönerna i familjen log brett, egentligen ville de nog slâ sig själva för bröstet men de höll sig.

Vi kom fram till att barnen var oSvenska, livliga, högljudda och förskräckligt oblyga. De känner inte varandra väl, men den där jobbiga timmen dâ alla gâr och smygtittar blygt uteblev och de började med leken och skratten direkt. Jag vet inte om det är en generationsfrâga men jag minns att det var sâ när jag var liten, pâ sjuttiotalet, att det tog en himla tid innan man vâgade släppa loss... Kliiga kalasbyxor och fin skor gjorde ju att hela grejen kändes väldigt krystad.

Kanske tog det föräldrarna ett tag ocksâ, det kommer jag faktsikt inte ihâg, men mamma och pappa parfymerade sig, tog pâ sig finkläder de med och det var lite pompa och stât över det hela.
Igâr var det lângt ifrân pampigt, men det var väldigt kul!

Fem nya missiler frân Hezbollah i Libanon föll idag pâ morgonen i norra Israel. Vi bor i mitten, även om det kommer missiler frân norr och söder kan de inte nâ oss, vi bor nâgra km för lângt norr över eller för lângt söder över beroende pâ varifrân de kommer. Jag är konstigt nog inte rädd, men jag känner att situationen tär pâ nerverna. Jag är trött hela tiden, det känns tungt. Oron som gnager förmodligen.
Idag hade barnen insamling i skolan till barnen i söder som lever i städer där missilerna faller regelbundet. Äldsta sonen var med och valde. Jag hittade ett roligt bollspel men sonen sa :
-Mamma, det där är ett spel man leker med ute, de stackarna sitter ju i skyddsrummen, de har inte plats att leka med det där.
Vi valde spel, fick de inslagna och sonen bad att fâ skriva ett kort att sätta pâ presenterna.
Han skrev " Jag tänker pâ dig och hoppas att det snart blir det fred"
Jag betalade, gick, svalde och svalde.
Lämnade ungarna nedanför huset, gick in till frisören och började grâta. Ingen frâgade varför, men jag fick en näsduk och en kaffe, en klapp pâ axeln följt av "ihié bseder", det kommer att bli bra...
En av flickorna som arbetade pâ salongen var frân Frankrike, hon har bara varit här en mânad. Hon kom fram när jag hade betalat, tittade pâ mig och sa "Jag är rädd". Jag gav henne en kram och sa att om hon inte var i armén fanns det ingen anledning att vara rädd.
Här finns alltid nâgot att rädslas över. Jag tror jag föredrar missilier framför självmordsbombare. Missilerna vet vi varifrân de kommer, vi har nâgra sekuner eller kanske tom nâgon minut att hitta skydd. En självmordsbombare kan spränga sig själv i luften precis var som helst, när som helst och du har ingen chans att fly.
Det här är nâgonting som vi lär oss att leva med som alla andra i Isarel.
När vi bodde i Frankrike grät vi ocksâ när det var krig och attentat, men sorgen här är intensivare.
Jag hoppas att det snart tar slut.

Jag har funderat enormt mycket pâ Hamas och vad det är som väcker medlidande hos västerlänningen.

Varför höjs inga röster över de dagis som Hamas byggt där de undervisar barn att spränga sig själva i luften frân de att de kan gâ. Lât oss fôrsöka glömma att det bara är Israeler de vill spränga, jag är medveten att det känns abstrakt och lângt bort för en Islänning eller Skotte. I slutändan är det ju iallafall en Palestinsk tonâring som spränger sig själv i luften ( pâ en buss eller en bio tex, men igen, bortse frân de oskyldiga pâ "andra sidan") för att han är hjärntvättad av en terroristorganistaion. Om man nu inte klarar av att tycka synd om terroroffren, kanske skulle man kunna reagera pâ den omvända situationen och motarbeta indoktrineringen av barn?

Var finns alla feminister? Vad har kvinnan för rätt i Gaza där sharyia lagar râder?
Är det okej med piskrapp och officiella hängningar? Kan man verkligen förklara ett liknande agerande som en reaktion mot fattigdom?
Är det okej att Europa finansierar ett omrâde där kvinnor inte har nâgra rättigheter för att de är just kvinnor och barn ses som levande vapen?

VARFÖR tycker ingen att det är upprörande att det efter alla miljarder Euros som pumpats in i Gaza âr efter âr fortfarande inte finns vare sig elektricitet, dricksvatten eller avlopp i omrâdet?
Undrar ingen var bistândspengarna tar vägen? 2007 skickade bara Sverige 1,37 miljarder i bsitând till Gaza... ( Gaza är stort som en fjärdedel av Öland!)

Jag undrar vad som upprör mest. Är medkänslan hos Palestinasympatisörerna större än avskyn? Jag tror inte det, jag tror att det är avskyn mot Israel som är grunden, annars skulle alla dessa upprörda männsikor även vara upprörda över de bilder och filmer som cirkulerar pâ nätet pâ smâ oskyldiga barn som blint repetarar ramsor pâ dagis att de är beredda att dö för sitt land.
Dö för vad? Ingen vill ha Gaza! Israel har lämnat Gaza sedan 2005, sedan dess har det varit inbördeskrig. Nu senast, i December röstade man fram Shariya lagen, utan att en enda organistaion eller bloggare världen över reagerade!

Det är synd om den svaga och fattiga. Det är nâgot som bâde Arafat och Hamas var och är väl medvetna om. Det är mycket sorgligare att titta pâ skadade barn i misär än skadade barn med fina kläder i villaomrâden, fattiga människor är lättare att kontrollera och hatet växer snabbare i misär.

Den dagen de Palestinska myndigheterna inte längre säger till barnen att det är bra att ta livet av sig och ger bistândspengarna till folket blir det fred, är det sâ svârt att förstâ?

I morse vaknade jag och tyckte sâ jäkla synd om mig själv. Jag sliter och kämpar med Hebreiskan, barnens läxor och mitt eget själförtroende som är i botten. Nyhetssändningarna är pâ för jämnan och oron i magen för klasskompisars barn eller barnbarn och tom för de som jag inte ens känner tär. Hotet frân Hezbollah i norr är enligt vissa tidningar inget att oroa sig för medans andra säger att de ocksâ snart kommer att bomba. Missiler bâde frân norr och söder pâ detta lilla land...
Pâ förmiddagen hade jag dessutom möte med rektorn som ska evaluera min hebresika- nivâ genom samtal, jag hade självklart inte hunnit förbereda nâgot bra att prata om och hade ont i magen av stress.
Pâ skolgârden, med darrande hängläpp, mötte jag min gamla lärare.
Jag undrade hur det var och hon svarade att det var bra, pâ frâgan om alla barn var hemma svarade hon "nej, min son är i Gaza"...
Jag var sâ tacksam att hon inte hade frâgat mig hur jag mâdde först.
Tänk om jag hade börjat gnälla inför henne, om mina smâ bekymmer!
Hon som förmodligen är förlamad av oro för sin son.

Krig ger perspektiv pâ livet, helt klart.

Spännigarna i landet börjar märkas av pâ befolkningen, det har varit brâk i AKKO, en stad här i Israel där judar och muslimer lever tillsammans. Pâ Universitetet i Jerusalem har judiska och muslimska elever drabbat samman. Det är svârt att diskutera, meningarna är ju sâ vitt skilda och naturligtvis är det svârare att leva tillsammans när det är krig.
Pâ vâr skola finns Palestinier som läser Hebresika. Inga brâk- vi är civilicerade människor. Eftersom de öppet tagit ställning för Hamas har väl alla lite svârt att käckt hälsa som om det regnade. Jag sa till min lärare att om jag skulle plugga Arabiska pâ en skola i Hebron i dessa tider skulle jag förmodligen fâ halsen avskuren inom en halvtimme. Fröken sa att sâ kanske det var men att vi var tvugna att föregâ med gott exempel och ändâ visa gästvänlighet. Självklart tycker jag inte att man ska hugga huvudet av dem, däremot kan jag tycka att det är upprörande att de öppet tar ställning till en organisation vars mâl är att utrota männsikorna i landet de befinner sig.
Jag slutar aldrig förvânas.

En ljusning ser jag i Europas inställning till situationen, jag tycker fler och fler röster verkar höjas emot Hamas, det känns konstigt att kunna lyssna pâ tex Frankrikes President utan att fâ hjärtklappning av ilska.

Idag efter skolan âkte vi in till stan och tog en kopp kaffe i solen. Vi har vâr- värme vilket är lite knepigt eftersom vintern precis kommit. Stan vi bor i är nästan helt fransktalande och de som inte är Ryssar är frân Nord Afrika. Den senare delen av befolkningen hör till den ljudligare sorten och jag fnissade för mig själv pâ caféet. Alla engerar sig i allt. En kvinna som missar stolen och druttlar ner pâ marken gör att hela resturangen ställer sig upp, alla känner alla och vill veta vem som ramlade, sedan reds orsaken till att männsikan druttlade omkull ut i flera minuter.
När en av tanterna kommer med ett barnbarn i en vagn kommer en armé av mormödrar och omringar vagnen. Under flera minuter klämmer ivriga händer pâ kinder, vader, armar, varhelst de kommer ât och bäbisen som förmodligen är supervan ler nöjt och gallskriker självklart när alla försvinner.
Att beställa mat pâ ett sânt här ställe är svârt. Har du lust att äta en paj istället för deras fantastiska friterade fiskar mâste du stâ pâ dig, särskilt om hela bordet bredvid ditt smakat pâ underverken. De tvingar dig nästan att beställa fiskarna även om du inte vill och ända sättet att slippa är att överrösta dem när man beställer, annars beställer de ât dig.
90% av alla café gäster en vardagseftermiddag är naturligvis pensionärer, vilket faktiskt gör det ännu mer komiskt. Det verkar vara samma gängbildningar som vi hade pâ Gymnasietiden och kvinnorna synar varandras outfit uppifrân och ner, det sâg jag. Medans man dricker kaffe kommer folk och säljer kippor, böcker, eller kanske tigger. Enligt judisk tradition ska man skänka en slant varje dag till en fattig sâ att vara tiggare i vâr stad lönar sig säkert, det är alltid nâgon som ger. Alla som tigger bär kippa, har man barn med sig välsignar de barnen och önskar den som ger evig lycka. Det är exotiskt värre att ta en kopp kaffe här.

"Hamas är en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland. Att Iran förser Hamasregeringen i Gaza med pengar och vapen är närmast att jämföra med att samma Iran försåg den bosniska regeringen i Sarajevo med pengar och vapen under belägringen 1992-1995. Tack vare vapen från Iran kunde den bosniska armén stå emot Serbien och minimera folkmordet. Det skriver Andreas Malm, författare och journalist." DN länkar till Andreas Malm pâ första sidan och lägger till citatet; "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik".

Det är beklämmande.

Visste du...
... att Gaza lyder under Sharya lag, piskrapp, handstympning och korsfästning är lagliga straff?
att idag räddades en 2 veckor gammal Palestinsk bäbis med hjärtfel av Israeliska doktorer i samarbete med Palestinska pâ ett Israeliskt sjukhus.
att 2000 barn opereras varje âr gratis av Israeliska läkare, hälften av dessa 2000 barn är Palestinska? Inget värt att skriva om i Europa tydligen.
att Egypten och Jordanien har fredsavtal med Israel?
att Arabiska är Israels andra sprâk? Vägskyltar är tvâsprâkiga här; Arabiska och Hebreiska...

Israel har stegat in i Gaza, tusentals soldater till fots har invaderat stället med uppgift att tillintetgöra vapen- och quassamförrâden. Missilerna fortsätter att hagla i söder, över 50 missiler under söndagen.
Enligt "fröken" i skolan är det reservister som gâtt in i Gaza, man sparar de "aktiva" militärerna till den Libanesiska gränsen. Det "puttrar" lite i norr, men hittills verkar det lungt.
Jag tackar G*d för att barnen inte är 18 och att hela min familj är samlad under samma tak.Fällde nâgra târar när jag läste kala's blog...