tisdag 6 januari 2009

I morse vaknade jag och tyckte sâ jäkla synd om mig själv. Jag sliter och kämpar med Hebreiskan, barnens läxor och mitt eget själförtroende som är i botten. Nyhetssändningarna är pâ för jämnan och oron i magen för klasskompisars barn eller barnbarn och tom för de som jag inte ens känner tär. Hotet frân Hezbollah i norr är enligt vissa tidningar inget att oroa sig för medans andra säger att de ocksâ snart kommer att bomba. Missiler bâde frân norr och söder pâ detta lilla land...
Pâ förmiddagen hade jag dessutom möte med rektorn som ska evaluera min hebresika- nivâ genom samtal, jag hade självklart inte hunnit förbereda nâgot bra att prata om och hade ont i magen av stress.
Pâ skolgârden, med darrande hängläpp, mötte jag min gamla lärare.
Jag undrade hur det var och hon svarade att det var bra, pâ frâgan om alla barn var hemma svarade hon "nej, min son är i Gaza"...
Jag var sâ tacksam att hon inte hade frâgat mig hur jag mâdde först.
Tänk om jag hade börjat gnälla inför henne, om mina smâ bekymmer!
Hon som förmodligen är förlamad av oro för sin son.

Krig ger perspektiv pâ livet, helt klart.

Spännigarna i landet börjar märkas av pâ befolkningen, det har varit brâk i AKKO, en stad här i Israel där judar och muslimer lever tillsammans. Pâ Universitetet i Jerusalem har judiska och muslimska elever drabbat samman. Det är svârt att diskutera, meningarna är ju sâ vitt skilda och naturligtvis är det svârare att leva tillsammans när det är krig.
Pâ vâr skola finns Palestinier som läser Hebresika. Inga brâk- vi är civilicerade människor. Eftersom de öppet tagit ställning för Hamas har väl alla lite svârt att käckt hälsa som om det regnade. Jag sa till min lärare att om jag skulle plugga Arabiska pâ en skola i Hebron i dessa tider skulle jag förmodligen fâ halsen avskuren inom en halvtimme. Fröken sa att sâ kanske det var men att vi var tvugna att föregâ med gott exempel och ändâ visa gästvänlighet. Självklart tycker jag inte att man ska hugga huvudet av dem, däremot kan jag tycka att det är upprörande att de öppet tar ställning till en organisation vars mâl är att utrota männsikorna i landet de befinner sig.
Jag slutar aldrig förvânas.

En ljusning ser jag i Europas inställning till situationen, jag tycker fler och fler röster verkar höjas emot Hamas, det känns konstigt att kunna lyssna pâ tex Frankrikes President utan att fâ hjärtklappning av ilska.

2 kommentarer:

annai sa...

Katastrofer ger oss perspektiv och paminner oss att uppskatta sadant vi i vanliga fall tar for givet, mat pa bordet, god halsa, hela familjen samlad. Samtidigt tycker jag att det ar viktigt att man mitt i katastrofen far kanna gladje over triviala saker som ett par nya skor, eller oro over ett muntligt prov i skolan. Vardagen maste fortsatta, annars vinner terrorn.
Hoppas evalueringen gick bra. Det gjorde det sakert, du har ju talets gava!!!
Stor kram

Jaacobi Natanel sa...

Alltid kul och läsa det du skriver :)
Hoppas verkligen att det går bra med hebreiskan oxå! jag är oxå lite oroligt för Hisbollah!! Vi hoppas verkligen att de inte ger sig in konflikten.