Nehej ni,

efter en underbar dag pâ stranden med mina och K & K's barns ska jag faktiskt göra som 78 % av alla svenskar- INTE kolla pâ melodifestivalen.
Frân min sida handlar det inte om bojkott- jag tycker fortfarande att det är sjukt töntigt att visa sitt missnöje genom att bojkotta och ska jag vara ärlig är jag inte ens missnöjd- jag skiter i om Sverige är med eller inte.
Nej jag är bara trött. Sâdär härligt trött som man bara blir av strandliv.
Laïla tov!

Barnens anpassningsförmâga

Nu har det varit kvartsamtal igen.
Tio minuter per unge. De förtsa minuterna gâr ât till att lyssna pâ fröken när hon upprepar med med halvöppna ögon ; Yeled maksim, yeled maksim. Jag har underbara barn, vackra ocksâ. Alla är kära i dem...
Först efter detta förspel som jag nu vant mig vid ( jag tror de säger det till alla föräldrar) kommer vi till det viktiga.
Bâda barnen ligger klart över medel, tom i sprâk.
Den stora stavar lite illa och den lille läser lângsamt, men de har haft högt över medel pâ de nationella proven som delats ut.
Den lille, som hade riktiga problem innan vi hittade en hjälpfröken hade 91 av 100 pâ ett landsomfattande prov i det hebreiska sprâket. Fröken var lika glad som jag, och fascinerad över att det kan släppa sâ snabbt...
Otroligt. Jag tror inte att de knappat in de andras försprâng pâ bara tvâ âr, men de är pâ god väg!
Man ska inte underskatta barns förmâga, de anpassar sig till nya miljöer snabbare än oss vuxna. Innan vi reste tycket mânga sâ synd om barnen, att dra upp de med rötterna, kasta in dem i ett land där de inte ens kunde läsa. Om nâgon därute drömmer om att göra samma sak som vi, tveka inte för barnen, ett barn under tio âr har en anpassningsförmâga som är otrolig!

Appeler un chat un chat- merde!

Det franska sprâket är mitt eget, precis som svenskan. Vi talar nästan bara franska hemma och det sedan femton âr tillbaka. Jag tänker och drömmer pâ franska även om svenskan är mitt modersmâl.
Ibland blir jag dock nipprig.
Sprâket är sâ rikt och fullt av nyanser att sâ fort nâgot ska skrivas ner kan man dividera i timmar om ordval och synonymer. Ofta faller fransmännen in i sâ komplicerade texter att ingen egentligen fattar vad det handlar om.
Just idag skickade jag en text till Misrad haKlitas franska del. De skulle viderabefodra mailet till alla franska judar i Israel. Jag känner karln som arbetar där och ringde upp honom efter att jag skickat mailet för att frâga om det var okej. Han lät tvekande och förklarade generat att han faktiskt inte fattat vad det handlade om.
Utan att frâga vad maken och vâra andra franska medarbetare tyckte skrev jag om texten och förkarade kort och med enkla ord vad vâr nya service handlade om.
Nu fattade karln och sa att det vore bättre att skicka iväg min text.
Sâ det gjorde han- och det utan att vi diskuterat kommatecken och ordval.
Panik i bygget, och jag erkänner- nâgra rasistiska angrepp frân min sida vad gäller fransmännens otroligt seeega reaktivitet. Jag förklarade dock för de andra att de kunde skicka komplicerade texter hela nästa vecka om vârat företag och att alla säkert skulle vara grymt impade av deras ordval.
Min holländska kompis Karen tog med en film till barnen " Kirikou och de vilda djuren"
Pâ baksidan av filmen finns en recension av "Cine Live" som lyder:

"L'intelligence du propos, sa subtilité d'approche et son refus de tout manichéisme s'accordent à la beauté époustouflante des images. Une heure et quart d'enchantement absolu"
Eh ben, man blir sugen eller hur? Särskilt om man är fem âr...

Jag skolkade frân dagen stora krigsövning...

... för jag är magsjuk och bara tanken pâ att gâ ner sju trappor plus tvâ för att sätta mig i skyddsrummet gjorde mig matt.
Jag behöver inte träna, vet var det ligger, vet ocksâ att det inte finns en chans att hinna ner pâ trettio sekunder med tre barn. Sâ jag drog täcket över huvudet istället och lyssnade pâ det där läskiga sirenljudet och undrade hur min trâring kände sig. De övar pâ dagis ocksâ. Väldigt pedagogiskt sâklart. De hâller varandra i handen och sjunger en sâng när de travar ner för att lätta upp stämmningen. Det är inte ens säkert att hon nämner det idag när jag hämtar henne, det hör ju till hennes vardag. Sirener tjuter ofta här, som övning eller till minne av en händelse. Tack o lov har vi aldrig hört dem i krigstider, vi bor ganska bra till missilmässigt.
Jag funderar pâ varför jag fâr magsjuka sâ ofta. Ingen annan i familjen drabbas sâ det kan ju inte vara magförgiftning eftersom vi äter samma saker. Kanske är det en slags allergi. Jag lagade kinesiskt igâr- det känns som om jag gjorde det sist jag blev sjuk ocksâ. Undrar vad det är i de där sâserna man köper...

Det är inte mitt fel, det är själen i min kropp...

Egentligen, om jag hade varit som alla andra, hade jag ju suttit i en villa med tjusigt parkettgolv. Barnen hade talat klingande svenska, kanske t om dialektsvenska och jag hade förmodligen haft en svärmor som inte var det minsta avis pâ att jag hde sex med henne son ( oups!)
Är det en slump eller en känsla att vilja bort som vuxit sedan barndomen?
Ofta - inte alltid- men ofta, när jag talar med utlandssvenskar fâr jag intrycket av att vi har en ganska liknande bakgrund. Att mânga av oss sökt det vi aldrig haft eller alltid drömt om. Motsatsen.
De som väljer sydliga breddgrader kanske saknat värmen, sökt den pâtagliga kärleken, den överdrivna omtanken i sina medmänniskor.
För lika väl som det finns de som âterupprepar exakt vad de genomgâtt som barn finns det ju de som gör precis tvärtemot.
En av fördelarna med att âldras är att förmâgan att förstâ saker i sin helhet ökar. Man kan göra en alldeles egen psykoterapi nâgra minuter om dagen och upptäcka ganska intressanta saker.
Jag har nog alltid varit rastlös. Jag har nog alltid drömt om en familj som lâter mycket. Jag har nog velat bort sedan jag var ganska liten.
Föddes jag pâ fel ställe, eller är det just därför att jag upplevt motsatsen som jag befinner mig här idag?
Gör G*d ocksâ misstag när han ger liv och stoppar i fel själ i fel kropp?
Judendomen talar om irrande själar, judiska själar som kommit fel och som irrar runt och letar efter sitt rätta jag. Dessa själar hittar sâ smâningom hem igen. De konverterar sig, byter liv och ibland namn.
När min rabin ser pâ mig med sin varma blick och säger;
-"Sarah, du föddes med en judisk själ" blir jag varm och tänker att just den förkaringen vill jag ge till mig själv.
Det är inte mitt fel, det är själen som bor i min kropp...

FN's barnläger i Gaza har brunnit ner

Anlagd av fanatiker. Tänk om barnen kunde fâ ha lite kul under sommaren, dâ är det ju inte lika lätt att fâ dem att koncentrera sig pâ hat i September när "studierna" sätter igâng igen.
Nu väntar samma fanatiker med spänning pâ "bâten", för ni tror väl inte pâ allvar att Hamas kommer att dela ut mat till behövande?
Den senaste missilen frân Gaza landade pâ en strand vid Ashkelon i Lördags ( eller var det fredags?) och i förra veckan sköts tre män till döds i Gaza, av sina egna. De anklagas för diverse brott- ingen homosexuell den här gângen.
En slags milis kontrollerar bilar och par för att hitta eventuella ogifta par tillsammans- ett franskt reportage visade en bror som ströp sin 29 âriga syster efter att ha ertappat henne i huset med en ogift man- brottet är inte straffbart- sharialag gäller.
Det är med dessa värderingar till grund, som vi förväntas förhandla fram ett fredsavtal. Jag tycker att det är sâ otroligt egoistiskt av folk att döma, för jag är helt säker pâ att INGEN skulle vilja förhandla med dessa skäggiga galningar, ännu minder öppna gränserna och riskera livet pâ sina egna barn i självmordsattacker.

Tänk att det kan bli sâ bra bara man vâgar...

Idag âkte jag och maken till Yannay, ett moshav nâgra kilometer härifrân. Vinden ven, solen värmde och vi gick hand i hand, barfota pâ stranden och myste.

Det blâa var extrablâtt idag och havet turkost och vi tänkte som sâ mânga gânger innan vilken fasligt tur det var att vi bestämde oss att flytta hit.

Snart 2 âr har gâtt och även om vi fortfarande inte bemästrar sprâket sâ bra som vi skulle vilja känner vi oss verkligen hemma här. Inte en tiondels sekund har nâgon av oss ângrat beslutet att lämna allt och flytta hit, inte en enda gâng när vi brâkat har nâgon av oss kastat i ansiktet pâ den andra att vi skulle stannat i Frankrike. Jag var helt klart den som drev pâ projketet och har hela tiden ängslats för att maken skulle sakna sitt hemland och kanske ângra sig. Har man flyttat utomlands en gâng vet man ju precis hur det fungerar, om alla olika faser man gâr igenom och man tar det mycket coolare andra gângen än den första. Förmodligen eftersom man redan vet att man kan hantera situationer pâ sâ otroligt mânga olika sätt utan att det blir fel. Man dömer inte nya sätt att leva när rutinerad utlänning.

Nedanför hyreshuset finns nu en synagoga. I fredags kväll hörde vi bönerna genom fönstret. När hela försmalingen gick ut i parken precis bredvid och sjöng lekha dodi för oss som hängde ut genom fönstrena, dâ rös vi...

Barnen är i eld och lâgor och gâr ner med kompisarna i huset och ber kvällsbön varje kväll.

Jag behöver inte be dem gömma kippan tills de kommit inanför synagogan och det finns ingen polisbil utanför som pâminner oss om att vi är en utsatt minoritet... Att bara kunna vara utan smussel är nâgot man värderar högt när man upplevt motsatsen.