Rykande färska bilder frân "Chouken"

Fredag.

Ikväll är det chabat och vi har precis kommit hem frân markanaden i Netanya. Den är öppen varje dag och är minst sagt exotisk. Frukt och grönsaker, kött och fisk, nötter, kryddor, mat... det luktar mellanöstern och jag tycker det känns som om jag kliver in i makens mormors berättelser om hennes barndom i Tunisien.

Vi handlade alldeles nybakat chabatbröd, sötpotatis, vindruvor, fänkâl, tomater och granatäpplen...

Mitt under promenaden började det ösregna. Folk skrek och applâderade, det öste ner i knappt tio minuter. Om palmerna kunde tala hade de nog skrikit av välbehag de med! Det har nog inte regnat här sedan mars-april kan jag tänka mig, man ser att växter och träd lider, det är nästan sâ att man tycker synd om dem...

I gâr kväll tog vi bilen och for en halv timme norröver, till en liten by pâ kullarna söder om Haïfa. Zikhron Yakov, frân början en gammal kibbutz som specialiserat sig pâ vin, idag en vacker by med kullerstenar och resturanger.
Där, pâ en terass, under stora lövträd, tog vi var sitt glas Riesling pâ Tishbi, ât lite tapas, njöt av den lätta svalkan och pratade om livet...

Provet gick bra och bâde jag och maken gâr vidare med marginal.
Innan alla skildes ât var det allsâng i samlings-salen. Sânger om nyâr, Israeliska visor och Hatikva. Jag tror att alla bröt ihop, det är svârt att sjunga de tre sista raderna, rösten hâller inte. Lärarna grät när de sâg eleverna grâta och dâ blev det ännu värre.
Vârat första nyâr i ett land vi alla längtat till sâ länge, en vit sida, utan ett ord som snart kommer fyllas med händelser och äventyr. Hatikva, hoppet, hoppet om ett nytt liv, hoppet om fred, hoppet om att se vâra barn växa upp i ett land som är deras eget...

As long as deep in the heart,
The soul of a Jew yearns,
And forward to the East
To Zion, an eye looks
Our hope will not be lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem

När lillan vill smaka salta fiskar och faktiskt tycker om är det jättegulligt, âh- hon vill ha mer- svenska gener... fast nu är pâsen slut och det är inte alls lika sött. Fâr mig att tänka pâ Au Pair nr 2 och äldsta sonen.

sonen; vad är det där?
aupairen; en alladin ask...
- âh, choklad, fâr jag ta en.
- Visst , ( aupairen väljer själv den där runda äckliga med körsbärslikör i och ger till sonen) här!
- Blää vad äckligt, finns det inga andra?
- Nej, a l l a smakar likadant, här ta en till!
- usch vad äckligt
- aupairen ( triumfernade) tycker du?

Imorgon är det prov, jä*la verb och satans prepositioner.
Jag mâste städa hjärnan.

Snart är det skollov, det känns som om min hjärna svämmar över av verb och prepositioner, den är överfull och jag tror inte att jag kan fâ en enda mening rätt förtillfället. Det är en salig blandning av dâtid, nutid och framtid, jag lâter nog lätt eller kanske tom gravt utvecklingsstörd när jag sätter igâng... Men jag sätter igâng ändâ, jag mâste ju träna. Idag ringde de frân fotbollen, efter ett tag gav vi upp och fotbollstränarens mamma ringde upp, hon är frân Marocko och talar Franska. Vi hinner nog bli riktigt tjenis innan jag övergâr till hebreiska tror jag, vägen känns lâââng!
Min äldsta son bad flickan som hjälper honom med läxorna att lära honom verb, efter 50 minuter ropade de in mig i rummet, ungen hade lärt sig 17 verb utantill!
Vid sâdana tillfällen kan man kosta pâ sig att tycka vansinnigt synd om sig själv och vara vansinnigt stolt över sonen.

För intresseklubben kan jag avslöja att jag smugglat in tre burkar Önos smörgâsgurka och tvâ paket Ballerina kex, utan att barnen sett det, det ligger även en pâse salta sillar bakom brödrosten.

Häromdagen kom det en psykolog till skolan och talade till oss fransktalande. Hon gick igenom människans sätt att behandla förändringar. Enligt henne finns det tre stilar;
Freeze
Fly
Fight

I den första reagerar man genom att totalt tappa handlingskraften.
Nr 2 är allt f a n t a s t i s k t
Nr 3 slutar helt tala modersmâlet, känner aggresioner mot sitt förra hemland och slâr sig fram.
Jag och maken är " Fly", utan tvekan.
Idag pâ stormarknaden tyckte vi det var jätte gulligt att vakten, en gammal gubbe, kom fram och sa till att vi var tvugna att ställa tillbaka kundvagnen när vi var klara. Han sa det sâ roligt, och sâ rart ( jag är bara halvt självironisk), han var Tunisier och drog en Skha historia som tom vi fattade. Skha är tunisiernas svar pâ vâra norrmän. Självklart är han arab och otroligt pundig och skojig, precis som vâra "norskar". Han kännetecknas genom att han kliar sig i höger örat med vänsterarmen som han lägger i en bâge över huvudet, höjden av dumhet...
Servitriser är ocksâ gulliga när de försöker säga nâgot pâ franska, tom kassörskorna pâ supermarket är fulla av charm. Jag antar att vi gâr och smâler hela tiden och att det är därför folk är sâ himla goa. Vi letar febrilt efter den arroganta Israelen, hittills har jag bara skymtat dem när jag trängt mig i kön... Enligt psykologen kunde man "flyga" länge, endel lyckades tydligen hâlla sig i luften i ett âr eller mer, hoppas att vi ocksâ hänger kvar ett tag till, det är kul att se jorden här uppifrân!