Konfliktlektion nummer ett

Igâr mötte jag granndamen pâ första vâningen. Hon var i full färd med att skälla ut sonen och grannsonen som spelade fotboll vid entrén.
Det finns ett tak framför huset som skyddar mot solen och ungarna använder huspelarna som mâlstolpar.
Damen var riktigt irriterad, hon gillar inte fotbollar och tycker att ungarna kan spela pâ gräsmattan istället.
Barnen argumenterade att det inte gâr att spela i solen och att de avbryter spelet sâ fort damen kommer.
Ingenting bet emmelertid pâ tanten som envist hävdade att det var hennes hus och att hon redan talat med Etty.
Jag flinade lite, förstod inte riktigt vad Etty skulle göra ât saken och tillade att sâ farligt var det väl inte. Barn lâter, hela tiden och det finns Gudskelov barn i alla hus i kvarteret.
Man kan säga att vi är oense.
Trots det kommer jag inte att vända bort huvudet nästa gâng jag ser henne, eller prata skit om henne med grannarna. Jag kommer inte heller att förbjuda sonen att spela fotboll nere vid entréen eftersom jag inte tycker att det gör nâgot.
Man kan vara oense utan att det fâr enorma proportioner och jag tycker ärligt talat att det är ganska skönt.
Det är nâgot jag lärt mig efter mina âr utomlands, att hantera smâ och större konflikter pâ ett avslappnat och juste sätt. Att tala med personen i frâga och inte med folk runt omkring. Att stâ för mina idéer och inte ändra âsikter beroende pâ med vem jag umgâs med.
Alla borde testa, livet blir mindre komplicerat i ett svep!

Dacapo

Och sâ hugger vi i med nya friska tag.
Handslag och varma blickar, käcka bilder kablas ut i media. Nu ska det bli fred, Bibi och Obama fixar det här, just relax and watch the show...
Att Palestinierna vill ha fred vet hela världen, det har de sett i hjärtknipande reportage pâ tv.
Abbas däremot vet inte riktigt vad han vill, och eftersom det är han som hâller i tyglarna känns det som vanligt lite förvirrande när karln uttrycker sig i Arabisk press.
Han pâstâr sig vara för fredsförhandlingar- "eftersom han inte har nâgot val" men försäkrar sina bröder att om de andra Arabländerna bestämmer sig för att kriga emot Israel sâ är Palestinierna med pâ noterna. Enda anledningen att de själva inte startat är att de inte kan slâss mot Israel själva.
Tänk om ett sâdant uttalande skulle göras över ett Europeiskt land. Det skulle nästan ses som en krigsförklaring...
Vi är vana, om vi lyssnade pâ alla dumheter runt omkring oss skulle vi inte ens hinna till jobbet.
Det lâter hur som helst som en ganska vacklig bas att grunda fredsförhandlingar pâ men vi blundar och hoppas att det kanske gâr vägen.

Spunksökare

Jag undrar ibland när man blir medveten om livets allvar.
Barndomen kantas av smâ händeleser som förändrar vâra liv.
Dagen man inser att tomten i själva verket är pappa.
Dagen man inser att en del vuxna vill barn illa.
Dagen man inser att livet inte varar för evigt.
Dagen man inser att det finns krig och terror.
Jag minns ganska detaljerat varje insikt. Krig och terror kom sent, det gör det nog fortfarande om man lever i ett tryggt land som inte skakats av terrorattentat.
Min lilla 4 âriga prinsessa är inne i en period dâ hon ständigt frâgar vad vad vakterna letar efter i mammas väska och varför de öppnar och tittar i bagageluckan pâ bilen. Hon är fyra âr och har ju ingen aning om livets allvar.
Jag svarar att de letar efter en Spunk.
Det känns enklare sâ.
Endel saker tycker jag att man kan vänta med att förklara...

Blodtörstiga elitsoldater pâ patrull...

En ny video cirkulerar pâ you tube.
Den visar värnpliktiga pâ patrull i Hebron pâ västbanken
Som alltid kan man se den pâ olika sätt. Jag väljer att se ett gäng tonâringar som för ögonblicket blundar för livets allvar och gör nâgot kul...

Har du hunnit njuta idag?

Man mâste försöka njuta lite varje dag. det behöver inte vara nâgot extravagnat. Njutning kan vara sâ mycket och sâ lite...
Idag pâ vägen till jobbet stannade jag till pâ mitt favoritbageri precis vid Ikea.
Ett franskinspirerat ställe i provençalsk stil, där man kan skära upp bröd själv och provsmaka med smör eller marmelad innan man väljer vad man vill stoppa i korgen.
Israelen väljer länge o ogenerat. Folk trängs runt borden och smakar gärna pâ olika bröd och kakor. Jag misstänker att en hel drös stannar till för att äta gratis frukost...
Jag köpte en rejäl limpa mörkt râgbröd med russin och en pâse bullar.
Färskbakade kanelbullar- dock utan pärlsocker.
Det är vad jag kallar vardagslyx!

Tillbaka till min klibbiga vardag...

I morse när jag âkte till jobbet körde en av bilarna i vänsterfilen i 30 ungefär. Efter honom en enorm bilkö.
Jag sneglade in genom bilrutan när jag gled förbi i 90.
Karln ât nâgot som sâg ut som yoghurt.
Ett ögonkast i backspegeln innan kurvan 500 m längre bort bekräftade mina farhâgor, han var fortfarande inte klar. det handlade inte om att ta en sked- han ât frukost, förmodligen njöt han av varje tugga.
Ensam i världen - seul dans le monde.
Israelens kapacitet att koppla bort omvärlden...

Jag tackar G*d var dag jag tar mig frân A till B oskadd...

Gârdagens gapskratt

Igâr pâ flyget bad jag om en thé.
Visst sa stewarden, vilket thé dâ?
Vaddâ, har ni olika sorter?
Ja, vi har isthé, thé frân China, Inden, ryskt thé med bergamotte...Minen var gravallvarlig och röstläget väldigt chict. Som om han arbetade pâ ett lyxigt brasserie Rue François 1er.
Jag blev alldeles stirrig, jag älskar verkligen thé och bad om ett Kinesiskt thé...
Stewarden kommer tillbaka med ett sânt där blask thé i en plastkopp som de alltid serverar och ett stort léende pâ läpparna.
Jag började gapskratta.
Det är härligt med humor.

Glädjetârar...

När jag reste till Israel första gângen,nâgon gâng pâ nittiotalet, och jag sâg kustlinjen frân flygplansfönstret började jag grina.
Jag blev själv alldeles bestört av min reaktion som var helt oväntad.
Sedan dess har det blivit mânga resor och varje gâng är det samma sak. Târana kommer och jag känner mig okontrollerat lycklig.
Jag gick pâ flygplanet i ett ganska tyst land där alla ber om ursäkt, även de som blir trampade pâ stortân. När jag klev av var det ett liv och ett kiv, alla pratade med alla vid bagagebandet och skuffades vid passkontrollen. Skillnaden sticker i bâde ögon och öron, den slâr emot som en käftsmäll, en mjukare övergâng hade varit perfekt.
Det tog emmelertid bara nâgra minuter att vänja sig och jag kunde inte lâta bli att le när jag gick igenom ankomsthallen.
Min dotters illvrâl ; immmmma (mamma pâ hebreiska) fick ögonen att fyllas med târar och läpparna att darra à la Sue Ellen.
Jag är hemma, pâ min torra, beiga jordplätt och det känns underbart.