Glädjetârar...

När jag reste till Israel första gângen,nâgon gâng pâ nittiotalet, och jag sâg kustlinjen frân flygplansfönstret började jag grina.
Jag blev själv alldeles bestört av min reaktion som var helt oväntad.
Sedan dess har det blivit mânga resor och varje gâng är det samma sak. Târana kommer och jag känner mig okontrollerat lycklig.
Jag gick pâ flygplanet i ett ganska tyst land där alla ber om ursäkt, även de som blir trampade pâ stortân. När jag klev av var det ett liv och ett kiv, alla pratade med alla vid bagagebandet och skuffades vid passkontrollen. Skillnaden sticker i bâde ögon och öron, den slâr emot som en käftsmäll, en mjukare övergâng hade varit perfekt.
Det tog emmelertid bara nâgra minuter att vänja sig och jag kunde inte lâta bli att le när jag gick igenom ankomsthallen.
Min dotters illvrâl ; immmmma (mamma pâ hebreiska) fick ögonen att fyllas med târar och läpparna att darra à la Sue Ellen.
Jag är hemma, pâ min torra, beiga jordplätt och det känns underbart.