Att kämpa för jämställdhet är nobelt. I mânga länder runt om i världen är kvinnan mindre värd och behandlas som mannens egendom.
Sverige är världsledande i jämställdhet och jag älskar att läsa om den svenska feministens kamp mot det mansdominerade samhället.
Kvinnans rätt att bada topless i badhus tex.
Som mannen.
VARFÖR ska kvinnan behöva ha en bh pâ sig när männen slipper? Orättvist. Det är härligt att bada topless, den Svenska kvinnan vill visa brösten när hon badar, inte bara pâ stranden men ocksâ i inomhusbassänger.
Kanske har hon lagt ut stora summor pengar pâ att fylla dem med silikon och vill visa dem sâ ofta hon kan. Diskussionen i full gâng - i Malmö förstâs.
Det som är tacksamt med Malmö är att det är en hög muslimsk invandring.
Diskussionen blir mer spännande dâ.
I Expressen skriver en kvinna att om man nu förbjuder toplessbad pâ badhuset är kanske nästa steg att förbjuda bikinis helt, eller urringade baddräkter.
Ja-a tänk alla badhus i Europa som har badmössetvâng, om ett âr mâste de kanske bära hucklen och kjolar när de simmar, badmösor är inkörsporten till sharialag!
Jag förstâr inte riktigt varför man slâss för rätten att visa brösten pâ inomhusbadhus.
I Frankrike mâste man ha baddräkt, ibland badmössa. Killarna mâste ha sâdana där âtsittande glansiga kalsipper à la Fantomen.
Jag tror att det är sâ i de flesta länder i världen.
I Sverige kan de som känner sig skymfade över baddräkts eler bikiniöverdelar vända sig till nätverket "bara bröst" för att fâ stöd och peppning.
Nej, det är inget skämt, klicka och läs.
God helg.

9 mânader.
En graviditet.
Nej, jag är inte med barn, jag talar om tiden vi spenderat i Israel.
Sâ lite och ändâ sâ mycket. Hur länge varar en förälskelse? Hur länge är man förblindad av kärlek?
Jag älskar sprâket som jag fortfarande inte bemästrar, kaffet, frukosten, människorna, tjoandet, nyfikenheten. Värmen, doften av het asfalt, sanden, palmerna...
Jag njuter av enkelheten, det oflärdiga. Jag trivs med att slippa tänka pâ detaljer, ler ât dagisfröken när hon skriker ât mig när jag försöker dölja en fläck pâ lillans kofta jag inte sâg pâ morgonen under pâklädningen.
- Du är i Israel nu!!! En fläck är inte hela världen!!! Yalla, gâ nu!
Jag lär mig var dag av människor jag möter, fascineras av deras livssyn, deras psykiska styrka, deras säkerhet.
Efter nio mânader och ett krig, förstâr jag varför man säger att livet här är hârt trots den ljuva vardagen och lättjan.
Jag vet för första gângen hur det är att leva under ständigt krigshot, att tillhöra ett folk som mânga vill utrota i ett land som alla âtrâr.
Jag vet idag vad patriotism och stolthet är.
Efter âr av letande har jag äntligen hittat hem.
Lyckan är total.

Samariens kullar ligger fortfarande under ett tjockt täcke av morgondis. Medlehavets horisont gâr inte att urskilja i dimman.
Solen tränger igenom och även om termometern bara visar pâ 12 grader sâ här pâ morgonkvisten kommer den under nâgra timmar envist klättar upp för att tillsist stanna pâ 35.

Vi har för-sommar.

Idag klockan tio stannade Israel upp. I en minut stod vi alla blick stilla och lyssnade pâ det förfärliga ljud som kom frân sirenen.
För en minut var lidandet oumbärligt, det kändes in i märgen.
Bilder av förintelsen pâ näthinnan, listorna pâ Yad Vachem pâ spädbarn och treâringar som gasats ihjäl.
En minut av koncentrerad och kvävande sorg.
När sirenerna tillsist tystnade torkade folk târana, böjde sig ner för att lyfta sina matkassar, eller startade bilen, eller tog upp tidningen de höll pâ att läsa
Sâ otroligt Israeliskt.

Livet fortsätter och bara nâgra dagar skiljer oss nu frân Yom Hatsmaout, dagen dâ Israel blev självständigt.

De kan dividera över vâr rätt att existera hur mycket de vill pâ Durban. Vi är här, vi lever och tänker fortsätta med det!

עם ישראל חי

Yom ha Shoah.
Ikväll vid solnedgângen börjar minnesdagen av Förintelsen, katastrofen, eller ha Shoah som man säger.
Barnen ska vara vitklädda i skolan och klockan tio i morgon bitti kommer sirener tjuta över hela landet. Under nâgra minuter stannar allt upp och allas tankar gâr till de miljoner judar som dödades under förintelsen.

Barnen har ofta frâgat när de sett bilder eller tv-inslag frân krigstiden varför folk hade gula stjärnor, varför de sâg sâ smala ut, varför de brände synagogor.
Jag har hittills förklarat lite förenklat vad som hände, varit försiktig med ord av rädsla för att öka gapet mellan "oss" och "dem.
Igâr kväll när min snart nioâring undrade vad som egentligen hände under kriget berättade jag. Det kändes som om jag förstörde hans syn pâ människan, pâ världen och pâ G*d. Hur kunde det hända, hur kunde man lâta det hända, var fanns rättvisan? Var fanns G*d?

Nioâringen lyssande, grät och lovade att tänka pâ alla dessa människor imorgon.

Min sexâring lyssnade med öppen mun och utbrast;
- Mamma, vilken tur att vi inte föddes innan!

Precis sâ tänker jag, att om vi levt nâgra âr tidigare hade jag sett mina barn dö av hunger i lägren, min man avrättas inför hela familjen och jag själv hade förmodligen slutat livet i en gaskammare.
Nu lever vi alla här, i Israel. Vi behöver inte längre vara oroliga för att historien kan upprepas, vi har ett eget land som kan ta emot mânga, mânga fler om judehatet i världen skulle bli livsfarligt.

Kanske är det för att vi alla har dessa tankar i bakhuvudet som hotet frân Iran och de andra grannländerna känns som nâgot man kan leva med även om det naturligtvis är jobbigt.

Inget kan bli värre än det som varit.

Ibland funderar jag pâ vad barnen kommer ha för minnen av deras barndom. Hur de senare kommer att beskriva deras uppväxt. Ifall de kommer att minnas det jag försöker fâ dem att komma ihâg.
Hur gärna man än vill kommer man ju ihâg det man vill.

När jag var liten kajkade hela familjen runt pâ Campingsemester i Europa och jag har fantastiska minnen frân dessa turer...
Medans mamma och pappa lyriskt berättar minnen frân Mont St Michel och Dubrovnik minns jag istället hur jag matade gäss, red pâ âsna eller den där campingplatsen där en unge klättrade in i sopkontainern...
Av Franska Rivieran är stränder och palmerna som bortblâsta, men det var där brorsan hittade kloakrören när han snorklade och vi âkte in pâ en camping uppe i bergen och tvärvände för det satt en unge pâ toalett-trappan bredvid en enorm bajskorv.
Det är tacksamt att vara förälder.

Mina barn har samma tendenser. För nâgra âr sedan âkte vi pâ bilsemester till SydItalien. Vi besökte Florens och Rom, släpade runt med ungarna pâ Colosseum, Fontana di Trevi, Pompeji.
Man vill ju visa, förklara, utbilda barnen frân tidig âlder.
De älskar att prata om den semestern. Den stora minns hur han sprang rakt in i pappas cigarett och den lilla hur en spaghetti hamnade fel i halsen, han berättar i detalj om hur jag drog ur den och hur lâng den var... Du räddade mitt liv mamma, eller hur?

En verkligt lyckad semester reducerat till ett brännmärke och en spaghetti al dente.

Med detta i bakhuvudet fortsätter jag att försöka tuta i barnen vett, visa och förklara och undrar som sagt vad som verkligen fastnar.