För de som hoppades pâ en repris av gârdagens snigel-imitation blev det stor besvikelse.
Jag gick inte vilse i morse och behövde därför inte förklara att gatan jag letade efter hette snigelgatan och förklara vad en snigel var ( pâ hebreiska, hade naturligtvis glömt bort ordet) och härma snigeln i ett desperat sista försök att göra mig förstâdd.
Ibland glömmer jag bort mig själv när jag är stressad och inser inte hur löjlig jag mâsta se ut.
Nu är det helg! Härligt!!

Första dagen pâ nya jobbet gick bra. En stor internationell skara avslapnnade, coola, intressanta trettioâringar pâ samma stället och en supertrevlig svensk arbetskamrat kommer att förgylla min vardag frân och med nu.
Jag tar tâget till jobbet, nytt och fräsht och svaaaalt!
Pâ hemvägen var det kakutdelning, det är sâ typîskt Israeliskt att dela ut kakor till sina medpassagerare. Nâgon undrade vart kaffet var, en annan svarade att hon skulle ta med imorgon. Jag skulle inte bli förvânad...
Dagens goda nyhet är att föräldramötet pâ dagis inte är halv âtta pâ morgonen men pâ kvällen...
Mannen kan skatta sig lycklig att au pairen räddade situationen, jag hade inte tyckt att det var ett dugg kul med en sâdan sprâkmiss 07h20 utanför ett stängt dagis.
Imorgon är sista dagen pâ veckan och början pâ min första Israeliska weekend, det är dags för camping igen.
Vi firar sonens födelsedag i Sinai öknen, nedanför Massada klippan. Vâldsamt häftigt!

-Skaaaa jag gâ ut??? brukar aupairerna frâga lite släpigt efter mörkrets inbrott.
Det är hârt att vara ung och Svensk i Israel, telefonen ringer ofta och Tel Aviv är ju staden som aldrig sover.
Jag brukar svara -jaaaaa med nâgot nostalgiskt i blicken. Tänk vad kul det var, den där bubblande känslan, lite galna...
-klart du ska ut, njuuut, snart har du smâ barn och make. Snart mâste du upp halv sju och värma mjölk trots att du var ute till tre, om du överhuvudtaget orkat ut vill jag säga, fast det gör jag inte, det lâter trâkigare än det är.
Faktum är att det är bäst att njuta, för tiden gâr fort, den springer nästan. Jag kan faktiskt inte fatta att jag närmare mig fyrtio-strecket, jag -the party animal-sniffar pâ tantgränsen...

Igâr var jag pâ Castro och provade en klänning ( nej, jag sätter inte in en " dagens outfit" )
- Fiiint sa expediten som jobbar pâ "comission".
-kooort svarade jag och drog lite i den.
Ett illtjut hördes och vi vände oss bâda förvânat om.
Bakom oss stod en liten dam i 60 ârs-âldern och viftade med armarna som ett orakel.

- För kort skrek hon, för kort???? Passa du pâ, snart är du för gammal. När jag var i din âlder pâ sjuttiotalet hade jag kjolar som slutade under skinkan, den där är ju lâng!!!
Jag bestämde mig för att hon hade rätt och blev genast pâ gott humör.
Ibland behövs det sâ lite, och jag är inte fyrtio riktigt ännu...

Igâr var sista dagen pâ jobbet, mannen kom och hämtade och bjöd pâ resturang. En av vâra favoriter är Osteria da Fiorella i Tel Aviv. en äkta Italiensk resturang med Fiorella i köket och sonen i kassan.
Vi ât sâ vi höll pâ att spricka och lullade ut runt midnatt med välfyllda magar och lite snurr.
När vi kom fram till stället vi parkerat bilen pâ var den borta.
Vi gicka fram och tillbaka ett tag men var efter ett par minuter tvugna att konstatera att den faktiskt gâtt upp i rök.
Bredvid trädet bilen stâtt stod en stolpe. Om man hade klättrat upp i trädkronan skulle man sett att det stod att det var förbjudet att parkera just där, nâgot vi naturligtvis inte gjorde.
Tillbaka till resturangen lite fnissiga. Fiorella visste var bilen var och sonen packade in oss sin bil, det var inget att oroa sig för, chick-chack och bilen skulle vara hittad.
Tio minuter senare kom vi till en öde parkering nära hamnen i Jaffa.
I kassan satt en kvinna som sâg ut som prostituerade brukar göra i filmer, blonderat hâr i svinrygg och kilometerlânga lösnaglar, bredvid henne en lânghârig karl.
200 shekel kostade kalaset och vi har nu lärt oss att var misstänksamma mot stolpar bredvid träd.