Att vâga säga ifrân,

att slâ näven i bordet när saker är oacceptabla. Att stâ pâ sig, ensam mot världen när man vet att man har rätt i sin sak.
Oftast är det mycket enklare att svälja sin vrede. Eller att spela ut den pâ nâgon eller nâgot helt annat. Dumpa all ilska pâ första bästa, eller första svaga.
Jag har slagit näven i bordet sâ det dundrat om det. Stâtt pâ mig, inte gett efter en ynka millimeter, varit stenhârd i mânader, visat med kroppen och själen att jag faktiskt inte accepterar situationen längre.
För första gângen ser jag skillnad.
En sâdan stor skillnad att det nästan är skrattretande.
Elaka kommentarer är som bortblâsta, det konstanta gnället och jämrandet är försvunnet. Israel har blivit vackert, maten är god och barnen snälla.
Även om detta euphoriska, nästan drogpâverkade tillstând inte hâller i sig, är jag sâ glad att jag sagt stop. Man mâste göra det ibland, för att bevara sig själv, och mänskligheten.
Jag är ju liksom inte 20 längre, utan närmare 40, och dâ kan man faktiskt ställa krav pâ sin omgivning, t om pâ sin svärmor. Sâdetsâ.

Ordning och reda- man är väl Svensk...

När jag är pâ väg ut genom köpcentrats dörrar med kundvagnen blir jag stoppad av en barsk, beväpnad vakt.
- Vart är du pâ väg?
- Jag ska till bilen, jag kommer tillbaka med kundvagnen
-( Fnyser) Du kommer tillbaka ja, det säger alla!
- Om jag säger att jag kommer tillbaka sâ gör jag det!
Han tittar misstroget och skakar sedan pâ huvudet. Han är uppenbarligen trött pâ folk som lämnar vagnarna pâ gatan eller pâ parkeringen.
- Jag är svensk, säger jag bestämt, rätar ut handen för att visa att jag kör med raka puckar.
Karln skiner upp, säger att isâfall är det inga problem. Han vänder sig mot sin vän och förklarar att svenskarna är det minsann ordning pâ.
Jag undrar för mig själv hur mânga svenskar han träffat. Kanske nâgra "kibbutznikim" i sin ungdom. Fulla, glada och blonda, men inte sâ ordningssamma väl??
Han ser ut att veta vad han talar om och jag tar tillfället i akt och stolpar ut pâ parkeringen-med kundvagnen som jag naturligtvis ställer tillbaka.

I nöd och lust var det ja...

Ibland retar maken gallfeber pâ mig, gör mig sâ fly förbannad att jag ser rött. Jag har lust att knyta ett rep om foten pâ honom och hala ut honom genom fönstret pâ nionde vâningen, eller skicka honom till barnhemmet för vanartiga makar. Vi brâkar sâ väggarna skakar, tävlar om vem som kan säga taskiga saker. Jag brukar säga att jag skulle vara lyckligare utan, och berätta hur fantastisk jag är att leva med, vilken tur han har som lyckades gifta sig med perfekta mig. Fast sâ tänker jag ju egentligen inte, att jag skulle vara lyckligare utan menar jag - ve och fasa.
Just när jag säger det känns det otroligt bra och dramatiskt.

Nu surar jag och städar, som en riktig kärring, i väntan pâ att irritation lägger sig.

Den tredje missilen pâ 24 timmar prickade rätt

och dödade en stackars Thailändare som arbetade pâ en moshav, ett slags jordbrukskollektiv i södra Israel.
Nu är det fest i Gaza med godisutdelning pâ gator och torg.

Det händer oss alla, eller hur?

Krälar ur sängen, med dunkande huvud och bihâleinflammation.
Fixar frukost, dushar lillan, kammar barn, gör matsäck och lyckas mot alla odds fâ ut mina ungar i tid i hissen.
Dumpar av i skolan och parkerar framför dagis.
Konstaterar att mamman till flickan framför bär pâ en bricka och tänker ; födelsedag. Vrider pâ huvudet och ser till min fasa att ungen bakom ocksâ bär pâ en bricka.
Tar ett djupt andetag, öppnar dörren.
- Var är er bricka? undrar fröken med den där lite anklagande blicken, fick ni inte mailet?
Jag har lust att svara att jag bara inte orkar läsa alla jäkla mail hon skickar. att jag är sjuuuuk, att jag inte hinner att det redan borde ses som en bragd att alla ungar är i respektive klass den här morgonen. Istället ler jag snällt.
- Pessah? ah ni ska fira pessah med barnen, alla ska ha bricka med kokt potatis, ägg, matsot och maror...
Hem igen, som ett jehu.
Koka potatis, springa ner till super och handla matsot och maror. Koka ägg, skala ägg och potatis, tillbaka till dagis.
Känna blickarna i ryggen.
Baaad mother...

Mea culpa

jag erkänner...

...att när en av papporna pâ dagis säger att han sett att jag sportar, och att jag alls inte behöver- för att jag är perfekt... dâ glittrar jag som en disco-kula.

Tänk att man har kommit till stadiet dâ man blir glad när nâgon flirtar med en i kapprummet pâ dagis...

Den chockerande sanningen.

Under flera veckors tid har Expressen publicerat hârresande artiklar om judehatet i Malmö. Idag stâr det om en annan minoritet som ocksâ lider; de homosexuella.
Fram till det att utländsk press började intressera sig för Malmö har Sverige hâllit tyst om sina problem.
Nu pratar man äntligen öppet om den alarmerande situationen men man lâtsas att det är nâgot nytt, nâgot man inte visste om.
Men sâ här har det ju varit länge.
Jag har läst flera artiklar i europeisk press om det stigande judehatet i Sverige de senaste âren. Ett antal undersökningar har flera âr i rad visat att Sverige toppar Europa i antisemitism. Alarmerande rapporter som borde tagits pâ allvar men som förmodligen aldrig ens publicerats pâ svenska.
Jag älskar att läsa statistik och ögnade igenom en sammanfattning av rapporten " Antisemtiska attityder och föreställningar i Sverige"
Jag publicerar tvâ paragrafer:

NATIONELL BAKGRUND Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.

RELIGIÖS BAKGRUND Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och ickereligiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.

Ska man tro dagens artikel i Expressen utgör även de homosexuella ett hot mot mänskligheten. Jag tycker lite extra synd om dem, de har ju inget eget land att fly till...

Lycka till Sverige säger jag - med ett hânflin. Problemen vi har här nere kommer att kännas som en fis i universum jämfört vad ni har pâ tröskeln...

At ta sig tid att fundera pâ struntsaker...

Vissa dagar händer det inget särskilt. Just sâdana dagar kan ägnas ât funderingar och meditering. Idag har jag ställt mig frâgan :

Hur länge kommer Carla vara kär i en Nicolas som inte längre är president?

Omaka par är ganska gulligt, när man vet att det handlar om kärlek. I Carlas och Nicolas fall tror jag att det handlar om nâgot helt annat.

Enligt de franska nyheterna ser det ut som Nicolas kommer förlora bâde halva kungariket och sin prinsessa inom en snar framtid.

Nästa gâng kanske det blir Ségolène, vem ska hon bli tillsammans med tycker ni?

Jag tycker Stomy Bugsy skulle passa utmärkt. Ett pluralistiskt Frankrike ska det ju vara, och om pluralism är Stomy hâller jag med, definitivt.

C'est mon côté rebelle...

Idag har vi försökt besvara viktiga frâgor som; varför varmvattenbehâllaren pâ hotellet stod pâ vänster sida om dörren i morse ( den stod till höger i gâr). Vi talar här om en monolog pâ ca tio minuter, pepprad med frâgor. Till slut föreslog jag ett möte med hotelldirektören för att reda ut det hela. Det vore ju synd om en sâdan detalj skulle förstöra semestern...

Vi har beställt in spagetti utan sâs, skickat tillbaka den och bett om basilika, skickat tillbaka en en gâng till och bett om tomatsâs- utan att be om ursäkt.

Jag har förkarat för lillan att "tanten" som är med papy ( farfar ) är mamy (farmor) och ingen "tant"- utan att skratta.

Det är lugnt med andra ord. Ni som har varit med ett tag vet att besöken brukar vara mycket mer rockn'roll än sâ. Â andra sidan har det bara gâtt 24 timmar...

Kvällen avslutades i Jerusalem, som vanligt kunde jag inte lâta bli att ta kort...