Ibland är jag ruskigt elak, och lângsint.
Av paranoida skäl har jag aldrig skrivit om alla problem vi hade med en fransk familj som flyttade hit samtidigt som oss. Deras barn mobbade mina i skolan och föräldrarna anklagade mig för att ha misshandlat deras barn framför skolan. Barnen hade t om märken pâ hela kroppen efter mina slag, de hade dessvärre försvunnit när vi blev upplysat om vad som hänt, vi bad självklart att fâ se dem...
Tillsist tog rektorn pâ barnens skola hand om saken, pâ Israeliskt vis, med näven i bordet och hög röst fick hon slut pâ veckor av trakasserier.
Kvinnan i familjen gick i min klass i Ulpan, fem mânader, en mardröm... Föräldrarna pysslade med samma sak som deras ungar, utstuderad mobbinng, maken och jag märkte fascinerat att de flesta fransmän inte talade till oss längre och att endel öppet visade sin avsky framför allt för mig som ju var en barnmisshandlare!
Folk älskar saftiga historier, men de flesta har en gnutta sunt förnuft och efter nâgra mânader var det över, men syskonen i denna vidriga familj, tillsammans med föräldrarna gjorde livet surt för barnen och för oss under en lâng tid, frâga mig inte varför, jag tror att de är sjuka pâ riktigt.

I morse mötte jag kvinnan pâ närbutiken. Jag har inte talat med männsikan sedan hon ringde hem hit och skrek att mannen och jag vâldtagit deras familjära mikrokosmos, jag tror det var i Oktober.
Jag talade med henne i kön i kassan, lyssnade pâ hennes historier, hon väntade pâ mig och vi följdes ât ut.

Det regnar sedan tidigt i morse, ÖSREGNAR, pâ svenska säger man skyfall.
Hon har ingen bil, min bil stod parkerad mittemot utgângen.Självklart var det därför hon talade snällt till mig som om vi vore vänner, hon hoppades pâ skjuts hem.
Väl ute vände jag mig mot henne, log stort och sa chabat shalom, hoppade in bilen och körde förbi henne i regnet.
Jag erkänner att jag njöt.

"Israelen är oartig" säger fransmännen, han hälsar inte när han stiger in i en hiss, och han hâller definitivt inte upp dörren för den som kommer efter...
Fel- fel-fel!!
I allafall i vârt hus.
När vi flyttade hit hälsade ingen i hissen, jag sa till barnen att stâ pâ sig och säga goddag varje gâng de mötte nâgon i trapphuset och att de skulle fortsätta att hâlla upp dörren till de som kom efter även om ingen annan gjorde det.
Strunt samma om det inte anses oartigt att skippa det, jag tycker att det ska vara sâ.

Det är inte utan stolthet som jag upptäckt att folk faktiskt börjar apa efter.
Varje morgon hâller vi nu upp dörren för varandra och nästan alla säger bâde "go'morron" och "ha en bra dag" när vi skiljs nere vid entrén.
I eftermiddags sprang t om en kvinna tillbaka och öppnade upp entréedörren till mig och sonen- jag höll pâ att svimma!

Sista dagen pâ chouken. Morfar grät när jag gick - jag ocksâ.
Det har varit jätteroligt och intressant att studera alla dessa människor.
Skönt att vara bland folk som inte spelar en roll, enkla människor som inte försöker utge sig för nâgot de inte är.
Att arbeta hela sitt liv pâ marknad är hârt, dagarna är lânga och arbetet fysiskt tungt. I mina ögon är de alla beundransvärda och jag tror att de har mer visdom än mânga av oss andra!
Aupairen har lovat att hjäpa till att sälja jordgubbar pâ fredagar, det fick morfar att le igen och hoppet att lysa i morfars 20-âriga barnbarns ögon...

Nu ska jag fixa lite hemma, slappa pâ stranden en dag och sedan börjar jag jobba i en helt ny atmosfär i de tjusiga kvarteren.

Varje lunch skickar mofar mig till ett nytt ställe. Vi har testat den Tripolitanska ( Libiska) resturangen, ett antal smâhak stora som badrum och idag skickade han mig till Uzi i Netanya.

Stället syns knappt frân gatan men när man väl trängt sig in i en fullsmockad resturang med bara 4 bord kliver man rakt in i en ny värld, orientalisk sâ det förslâr.

Pâ en bädd av kol stâr en enorm kopparkittel och bakom disken serveras Homousse med kärlek, som om det vore guld.

Ni som tror att ni testat kikärtspuré och inte har varit hos Uzi vet inte vad ni talar om.

Uzi är Sharon's ( Länets) humousse kung, han har ett riktigt diplom pâ väggen!

Jag väntade i en kvart och blev utfrâgad av självaste Uzi vem som skickade mig, jag passade inte riktigt in i dekoren om man säger sâ.

Humoussen är hemmagjord och förvaras i en slags mortel gjord i olivträ ( se bilden) och i koppar kitteln kokar bönor som hälls pâ tillsammans med örter, olja, kokt ägg och lite annat smâtt och gott.

Resultatet är bortom tid och rum, en femstjärnig smakupplevelse...

Jag hade inte kameran med mig men hittade faktiskt kort pâ nätet, det är Uzi himself ni ser pâ bild, humoussen är deras egen, jag är otroligt glad att kunna dela med mig av bilderna och ledsen att jag inte kan erbjuda smakprov!