Jag brukar undvika att skriva om ultraortodoxa här pâ bloggen.
Jag vill inte medverka att öka antisemitismen.

Ortodoxa Judar lever ett stillsamt liv i stängda kvarter, de vill inte konvertera nâgon och söker ingen kontakt över huvud taget med de som valt att leva annorlunda än de själva.
De stör inte omvärlden sâ länge omvärlden inte kommer nära. De vill skydda sina barn frân oss sekulära judar som gâr med kjolar ovanför knäna, med mâlade tânaglar och utsläppt hâr.

De flesta äventyrar sig inte utanför kvarteren de bor i, de lever i ett slags mikrokosmos där de själva kontrollerar nyhetsflödet och sätter gränser för det normala. En Rav eller Rabbi ger svar pâ det mesta, har fingrarna med i giftemâl, skilsmässor och andra intima problem.

Ibland blir det fel, fruktansvärt fel och olyckligt. Min arbetskamrats bästa kompis är uppvuxen i ett sâdant kvarter, där man under Yom Hazikaron sjöng och dansade istället för att hâlla en tyst minut. Där färger som rött och rosa var förbjudet och där kjolarna aldrig krupit längre upp än fotknölarna.

En dag tog flickan bussen och reste in ett annat kvarter. Bara nâgra minuter frân hennes Mea Sharim upptäckte hon färgglada kläder, urringade toppar, jeans. Hon sâg mammor med utsläppt hâr i byxor och hon hörde Popmusik för första gângen i sitt liv.

Flickan tittade med stora ögon pâ en värld hon bara nâgra minuter innan inte visste fanns och reste tillbaka till sin egen utan att berätta var hon varit.

Sâ fort hon fick en chans smet hon nu i väg, hon lade undan pengar och lyckades inhandla en walkman och lyssnade pâ förbjuden musik efter skolan. Den okända världen lockade, hon tyckte alla sâg gladare ut och hon ville veta mer livet "utanför"

Vid 14 ârs âlder bestämde hon sig för att rymma.

I 2 veckor irrade hon runt pâ gatorna i Jerusalem innan polisen tog hand om henne och satte henne pâ ett slags barnhem för flickor med ultra ortodox bakgrund som ocksâ rymt hemifrân.
Pâ barnhemmet fick flickan lektioner i Samhällskunskap, Bioligi och Historia, ämnen hon inte kände till sedan innan.
Vid 18 ârs âlder gjorde hon armén, nâgot som hade varit otänkart om hon stannat i sitt kvarter.

Idag lever hon utanför Tel Aviv med man och barn, utan nâgon kontakt med föräldrarna som naturligtvis aldrig accepterat hennes val.

Jag avskyr folk som bara klagar och säger att de inte har nâgot val, att just deras liv blivit fel och att det inte fanns nâgon lösning... man kan alltid välja, och var och en bemästrar tidigt riktningen i livet.
Det enda vi inte râr pâ är hälsan.

Häromdagen pâ jobbet hade jag en kund, en bra kund, en affär pâ över 10 000 dollar om allt gâr bra.
Att sälja smycken för sâ mycket pengar tar tid, ibland flera timmar. Man prövar, gâr frân rubiner till diamanter, gâr igenom ringar och örhängen allt medans man smâpratar om ditt och datt.
Den här kvinnan var extra intressant, hon berättade om sin barndom i Syrien, hur familjen flytt till Libanon, hur hon spenderat hela sin skoltid i en kristen ortodox skola och tillsist deras flykt till Israel under Kippour kriget.
Har du barn? frâgade jag.
Frâgan man alltid ställer med ett leende och förväntar sig ett leende tillbaka.
Ansiktet förvreds och hon svarade; - Jag hade fyra.
Nâgra âr efter armén hade hennes äldsta son upptäckt en konstig fläck pâ handen. Läkarna var snabba i diagnostiken; cancer. Efter att rest runt i hela Europa, hos de bästa läkarna dog pojken.

- Den dagen min son avled, dog jag ocksâ sa kvinnan. Jag fortsätter att le, arbeta, vara hustru och mamma men inuti är jag död.

Vid det här laget lade jag all energi jag kunde pâ att inte grâta, underläppen darrade och târana hängde i ögonen.

- Min man vet hur jag lider, det är därför han köper smycken, han vet att jag älskar det. Det fâr mig att glömma. Ibland i tio minuter, en kvart eller kanske tom under en halvtimme kan jag känna lite glädje och glömma sorgen...

Ni som känner mig förstâr att jag vid det här laget grät.

Jag satt kvar en halvtimme till med damen i frâga som fö kommer tillbaka nästa vecka med maken för att förhoppningsvis köpa det hon tittat pâ. Hon tackade mig för att ha lyssnat, bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen och bad att vi skulle byta samtalsämne vilket vi gjorde.

Efterât gick jag in i affärens kök och tjöt - ordentligt- och tänkte pâ hur tacksam jag är att mina barn, jag och mannen är friska.

Jag försöker känna efter om barnen förändrats efter ett âr här nere. För oss vuxna är det ju ganska kort tid men för en sjuâring en evighet.
Friheten har naturligtvis fâtt pojkarna att växa, ansvar ger mognad och frihet stimulerar tänkande. Den politiska situationen har självklart ocksâ lämnat smâ avtryck, min stora pojke vet vad Irans president heter ( jag har fortfarande svârt att uttala hans amn rätt), att Usa är vâr bästa vän och han berättar inte längre roliga historier om tokiga Belgare utan om Araber. Uuuuusch vad rasistiskt det blev nu, eller hur? Att göra sig lustig over Norrmän känns ju mycket gulligare.
Idag i bilen vevade han ner rutan och var pâ väg att kasta en glasspinne pâ gatan innan jag hejdade honom och han talar högre än vad han gjorde för ett âr sedan.

Mellankillen kan bara läsa och skriva pâ hebreiska, han öppnar böcker frân sista sidan även om det är en svensk bok och även om han minns hur man skriver ord pâ franska skriver han bak och fram.
Han älskar Mizraï musik och sjunger för full hals till svängande toner frân mellanöstern. Han vet att vatten är en lyxvara och skäller pâ lillasyster när hon slösar pâ vâra dyrbara dropppar.

Lillans liv ar ju här och nu. Idag hittade jag "Bamsen", inknölad längst in i garderoben. Jag la honom pâ sängen och efter nâgra minuter kom hon ut i köket strâlande lycklig med Bamsen i famnen. Han är min mamma, eller hur? Kanske är det en av de fâ minnen hon har frân Frankrike. Hon talar bâde Franska och Svenska men när hon säger " jag älskar dig mamma" är det pâ hebreiska.

Vi dâ, jag och maken.
Jag tror inte att man hinner ändras pâ ett âr, däremot kommer man till insikt när man flyttar. Man fâr perspektiv, pâ det som var och det som är.
Här känner jag att jag kan relativisera.
Vâr kärlekshistoria är unik. När vi träffades satte omgivningen etiketter och förkastade vâra känslor. Mannen var inte speciellt judisk, jag inte speciellt svensk, ändâ stördes i princip alla av vâra olikheter. Lustigt nog har vi byggt upp hela vâr familj pâ en judisk bas som varken jag eller maken växt upp med. Vi fann tillsammans en utväg i det som störde omgivningen gjorde skillnaden till en gemensam nämnare.
Religionen är vâr styrka, vâra pelare och grunden till barnens uppfostran.
Idag känner vi oss hemma i landet vi lever i, ryser av välbehag när vi ser flaggan hissas och fâr târar i ögonen när vi hör nationalsângen.
Barnen är lite Svenska, Franska men Israeler, liksom jag och mannen.
Idag har vi samtliga en nationalitet som vi bejakar till hundra procent.
Resan har varit lâng, valen mânga men resultatet är över förväntan.
Om fem dagar har vi varit gifta i tio âr...