Jag brukar undvika att skriva om ultraortodoxa här pâ bloggen.
Jag vill inte medverka att öka antisemitismen.

Ortodoxa Judar lever ett stillsamt liv i stängda kvarter, de vill inte konvertera nâgon och söker ingen kontakt över huvud taget med de som valt att leva annorlunda än de själva.
De stör inte omvärlden sâ länge omvärlden inte kommer nära. De vill skydda sina barn frân oss sekulära judar som gâr med kjolar ovanför knäna, med mâlade tânaglar och utsläppt hâr.

De flesta äventyrar sig inte utanför kvarteren de bor i, de lever i ett slags mikrokosmos där de själva kontrollerar nyhetsflödet och sätter gränser för det normala. En Rav eller Rabbi ger svar pâ det mesta, har fingrarna med i giftemâl, skilsmässor och andra intima problem.

Ibland blir det fel, fruktansvärt fel och olyckligt. Min arbetskamrats bästa kompis är uppvuxen i ett sâdant kvarter, där man under Yom Hazikaron sjöng och dansade istället för att hâlla en tyst minut. Där färger som rött och rosa var förbjudet och där kjolarna aldrig krupit längre upp än fotknölarna.

En dag tog flickan bussen och reste in ett annat kvarter. Bara nâgra minuter frân hennes Mea Sharim upptäckte hon färgglada kläder, urringade toppar, jeans. Hon sâg mammor med utsläppt hâr i byxor och hon hörde Popmusik för första gângen i sitt liv.

Flickan tittade med stora ögon pâ en värld hon bara nâgra minuter innan inte visste fanns och reste tillbaka till sin egen utan att berätta var hon varit.

Sâ fort hon fick en chans smet hon nu i väg, hon lade undan pengar och lyckades inhandla en walkman och lyssnade pâ förbjuden musik efter skolan. Den okända världen lockade, hon tyckte alla sâg gladare ut och hon ville veta mer livet "utanför"

Vid 14 ârs âlder bestämde hon sig för att rymma.

I 2 veckor irrade hon runt pâ gatorna i Jerusalem innan polisen tog hand om henne och satte henne pâ ett slags barnhem för flickor med ultra ortodox bakgrund som ocksâ rymt hemifrân.
Pâ barnhemmet fick flickan lektioner i Samhällskunskap, Bioligi och Historia, ämnen hon inte kände till sedan innan.
Vid 18 ârs âlder gjorde hon armén, nâgot som hade varit otänkart om hon stannat i sitt kvarter.

Idag lever hon utanför Tel Aviv med man och barn, utan nâgon kontakt med föräldrarna som naturligtvis aldrig accepterat hennes val.

Jag avskyr folk som bara klagar och säger att de inte har nâgot val, att just deras liv blivit fel och att det inte fanns nâgon lösning... man kan alltid välja, och var och en bemästrar tidigt riktningen i livet.
Det enda vi inte râr pâ är hälsan.