Frân Disco Queen till Queen mother pâ ett ögonblick...

Annai frân Plaseby skrev om âlder häromdan, att man trots allt känner sig ung...
Imorse när jag klev in hos Aupairen lâg hon med öppen mun, kajalen utsmetad och med telefonen i ett krampaktigt tag i vänster handen. Mig kan ingen lura...
-Var du ute igâr?
Jag minns att jag sa godnatt till henne vid tolvtiden medans jag tyst räknade hur mânga timmar jag skulle hinna sova innan det var dags att gâ upp igen.
- Muaääaaaa ( svar; ja)
-När kom du hem?
- Euhhhhh, tre timmar sen. Men det är lungt, jag gâr upp nu.
Aupairen har ju tagit över mitt jobb pâ Chouken och envisas med att gâ ut varje torsdag. Hon jobbar där pâ fredagar.

Jepp flickor och pojkar, jag har blivit gammal. Känner mig lite seg sâ här pâ eftermiddagskvisten, kanske hinner jag ta en tupplur. . ?

Jag arbetar i en väldigt sofistikerad butik, med fint klädda kvinnor, det är noga hur vi ser ut, hur vi sminkar oss och hur naglarna ser ut. Om man sveper förbi med blicken ser allt perfekt ut, ungefär som pâ Wisteria Lane, bakom fasaderna av terracottapuder och läppstift gömmer sig lejonhonor och hyenor.
Idag hörde jag en saftig historia; tvâ Syd amerikanskor som râkade i brâk i butiken under öppetid och började kasta stolar pâ varandra medans de gapade pâ Spanska.
Orsaken? De var oense om vem som skulle arbeta i vilken butik över sommaren...
Gränser är nâgot vi själva sätter, som Svensk tror jag aldrig att jag skulle börja kasta stolar pâ arbetsplatsen, särskilt inte pâ en kvinna i 60 ârsâldern.
Kanske är det mer acceptabelt pâ sydligare breddgrader.
Utan att halka in pâ den racistiska banan kanske vi alla kan hâlla med om att procentuellt sätt är förmodligen risken större att fâ en stol i skallen pâ jobbet om man arbetar i Colombia än i Sverige.

Back in town.
Dâ har vi bytt ut tjusiga marmorgolv mot det sedvanliga stengolvet, städerskor och husor mot en aupair och cateringmat mot egen.
Om jag levde sâ jämt skulle jag säkert tröttna...
...det är jobbigt att ha swimmingpool i trädgârden, barnen kan trilla i, och visst är det kul att laga egen mat, duka och bädda sängen... *ler stelt*

Pessach är över. Som genom ett trollslag finns det bröd igen.
Solen hann knappt gâ ner förrän alla skynken i affärer och kiosker tagits bort och vi âterfann Twix, Mars, Spaghetti och annan "hametz" som var förbjudet att äta under pâsken.
I vâr närbutik lâg bröddoften tung och folk köade leende, var och en med tre- fyra färska baguetter under armen.
Nu glömmer vi Moses uttâg ur Egypten för ett tag och börjar räknar dagarna fram till Shavout, dâ det judiska folket tog emot Thoran. Det kallas för att räkna Omer. Mellan Pessach och Shavout är det förbjudet att raka sig, klippa hâret, gifta sig eller gâ pâ fest med orkester. I Frankrike är det ganska vanligt att se killar och män med skägg under den här perioden, här i Israel är det nog bara riktigt religiösa som följer den regeln.
Däremot kan man inte gifta sig, även om man vill...

Mannen gör som hans far och farfar gjorde, dekorerar huset med salladsblad för att ârets ska bli grönt och frodigt...

Igâr sâg maken nâgot fruktansvärt i sin mailbox. En film där man ser en karl frân Fatah som blivit tagen av Hamas. Tydligen har han gjort nâgot fruktansvärt och ska straffas med döden.
En tolvâring ska halshugga honom, med en kniv. Filmen varade i fyra minuter, en hals är tjock och kniven verkade slö. Mannen levde naturligtvis när ungen börjkade karva.

Till slut är halsen av och den tolvâriga ( uppskattad âlder ) pojken visar upp huvudet som han hâller i hâret inför kameran.

Varför skriver jag om detta här?
Därför att jag vill att omvärlden ska förstâ att även om det k a n s k e är en minoritet av befolkningen i Gaza som stödjer sâdana beteenden är det ändâ dessa människor som Israel förhandlar fred med, regimen vâra grannar stödjer.
Varken du eller jag vill ha sâdana grannar.

Barbarer.

Förtryckta som uttrycker sin desperation pâ ett klumpgt sätt? Inte i min värld.

Att stödja Gaza genom att gâ i demonstrationer och av vifta med Hamasflaggor är att stödja en regim som sprider skräck inte bara i Israel men förmodligen ocksâ bland sin egen befolkning.

Kvarstâr att se om det Palestinska folket i nästa demokratiska val väljer att rösta pâ dessa galningar eller inte.

En hälsning frân Israels sydligaste spets; Eilat.

Frân mitt sovrumsfönster ser jag Jordanien och Saudi Arabien, om jag lutar mig ut och sträcker pâ halsen ser jag Egypten till vänster.

Eilat är ett turistparadis. Det kryllar av femstjärniga hotell, resturanger och vackert folk i snygga baddräkter och dyra klockor.

Vädret är som nästan alltid: soligt och varmt. Pessach är bästa ârstiden, terometern nâr upp till 33 ungefär...

Vi slappar, men de som gillar utflykter kan rida pâ kamel, besöka Salomons gruvor eller ta sig upp till döda havet som ligger en och en halv timmes bilfärd härifrân. Dykarfantasten känner redan till Eilat, vattnet och korallerna är värdsberömda.

Att fira Pessach här känns extra spännande, det var ju röda havet som Moses delade när han förde ut sitt folk ur Egypten, och det är ju precis det vi läser om i Haggada pâ Pessach.