Israel är ett välutvecklat land, med civiliserade männsikor- sâ länge de inte sitter bakom ratten.

Jag trodde att Fransmännen var hetsiga och livliga, det är de inte, de är försynta och väldigt städade bilförare.

I Israel existerar inte högerregeln, det finns ingen riktig vänsterregel heller. Ett myller av oskrivna regler styr företräde.

Först och främst är det huvudled, den som svänger frân den största vägen fâr komma först, men även storleken pâ bilen spelar en ENORM betydelse.

Om det kommer en stor bil frân en liten gata kastar han sig ofta rakt ut, eftersom hans bil är störst.

Om det är en blondin som kör en liten bil, kan hon genom att le stort fâ företräde framför bâde huvudleden och stor Jeep...

Vid rödljus tutar man, sâ att alla ska vakna upp frân vad de gör och köra när det är grönt. Ibörjan tyckte jag att det var irriterande när jag stod först, men jag har insett att den manliga delen av befolkningen här är grymt uptagna att glo pâ den kvinnliga delen, eller pâ bilar som är till salu, eller snyggare än deras egen vid just rödljus. En tiondels sekund innan det blir grönt häver sig folk pâ hornet, jag tycker verkligen synd om de som har lägenheter ovanför rödljus!

Motorvägen har precis som i Sverige en remsa man kan ställa bilen pâ om den fâtt motorstop.

I Frankrike har de gjort en studie som visar att överlevnadschansen pâ en sâdan remsa är minimal, man har ca 8 minuter pâ sig innan man statistiskt sett blir pâkörd och dör. För att undvika detta trixar man med varningstrianglar och varningsljus för att alla ska se att man stâr stilla och förhoppningsvis inte köra rakt pâ. Remsan används bara i nödfall och med hjärtat i halsgropen, mâste man gâ ur bilen tar man pâ sig den där neonsgula västen sâ att man syns ordentligt.

Här används "remsan" till lite allt möjligt. Pâ vägen in till Tel Aviv har jag sett folk sitta och dricka kaffe, prata i telefonen eller sova i bilar parkerade utmed motorvägen, varningstrianglar är för töntar. Remsan är precis lagom bred för att kunna fälla upp bord och sälja bröd, blommor och frukt tex. Detta uttnyttjas naturligtvis, det är bara att stanna bilen och handla. Pâ lördagmorgnar dâ de säljer yemenitisk "djaknoun" eller pâ fredagskvällar hos blomförsäljaren är det kö...

Motorvägen har tre filer och alla kör sâ fort de vill i samtliga filer, det verkar inte störa nâgon.

I Frankrike tutar folk som galningar om du ligger i fel fil i förhâllande till din hastighet.

Här kör man slalom, och alla verkar gilla det.

Mittenfilen är skitläskig, det kommer bilar frân höger och vänster i ett, ofta vâgar jag inte ligga pâ sidorna eftersom skyltarna kommer typ femtio meter innan "EXITEN" som kan vara bâde pâ höger och vänster sida. Israelen kör diagonalt i 120 km/timmen med ett leende pâ läpparna, man bryr sig om vad som händer framför bilen, inte bakom.

Snart ska jag göra precis som Kala, ta Israeliskt körkort.

Jag darrar vid blotta tanken. Missar man uppkörningen tvâ ggr mâste man göra om teoriprovet- pâ hebreiska.

Psyktestet igâr pâ min första arbetsinterjuv var lâng men ganska rolig.
Den revolutionära delen av mig som ibland har tendens att ta övertaget höll sig i shack och istället för att rita en yttepytteliten tant i hörnet pâ pappret med olika lânga ben, ritade jag pliktskyldigt en proportiellt välfördelad kvinna med halsband ( inte för mânga detaljer) och ett leende pâ läpparna ( jag är postiiiiv)
Trädet hade fin krona och lagom tjock stam, kanske ritade jag det inte helt i mitten, (jag orkade inte frâga om ett nytt papper), det betyder att jag har tendens att leva i det förgângna. Enligt psykologerna kan man i ett ritat träd hitta traumor frân det fôrgâgna, ângest och hemligheter i det undermedvetna. Jag vet inte om jag tror pâ det där, jag har ritat samma slags träd sedan tonâren och jag har förhoppningsvis förändrats lite sedan dess.
Pâ frâgan om när jag kände mig glad skrev jag " när jag lyckas" och inte " när barnen gâtt och lagt sig"
Vi fâr se om det kommer vitklädda män och hämtar mig eller inte.
Analysen är klar om ca tvâ veckor.

Att vara utlandssvensk lâter väldigt exotiskt.
Jag vet att ni är mânga som hemligt drömmer om att ge er iväg, men som aldrig riktigt vâgar ta steget.
Livet utanför lâter kanske mer spännande, flärdigare, ovanligare än livet i Blekinge eller var ni nu bor.
Vi lever inte som er, iallafall inte vi som gift oss med osvenska män.
Vardagen hos en utlandssvensk i Syd Europa eller i Israel är full av faror i hemmet. Strömgivande köksapparater, halvtrasiga sladdar, fuktskadade badrum. Varje gâng jag slâr pâ varmvattenberedaren pâ morgonen är jag barfota och tanken att "nu är min sista stund kommen" slâr mig alltid, jag trycker ändâ och hittills har jag inte fâtt en elchock.
När vi flyttade in här märkte vi ganska snart att vâra elapparater inte var adapterade för Israel, man fick ström i sig om man kom emot stâl-delen av diskmaskinen, eller när man öppnade micron. Vi bestämde oss för att ha flipflop pâ oss i huset för säkerthetsskull och vande oss efter en vecka. Barnen upptäckte desvärre fenomement och samlades runt diskmaskinen för att ha "pet - tävling"
Nu har alla apparater fâtt nya jack eller vad det heter och vi kan gâ barfota igen.
I förrgâr kände jag att det luktade konstigt och upptäckte att uttaget till tvättmaskin och torktumlaren i grovköket var alldeles svart. Läskigt, det kunde ju ha fattat eld! Mannen som är av den slöare sorten fick eld i brallan och bytte ut jacket direkt, eller nästan, det tog bara 24 timmar.

Idag har vi varit pâ bowlat med VitRyssarna.
Sedan vi började skolan i Agusti har vi mer eller mindre umgâtts med ett par i frân Minsk. Jag gâr i samma klass som mannen sedan Agusti, vi träffas alltsâ fem timmar om dagen sedan fyra mânader tillbaka.
VitRyssarna pratar bara Ryska och Hebrieska. Ibörjan, när vi var pâ fotbollsmatcher ( barnen spelar i samma lag ) gjorde vi gester och miner till de fâ hebreiska orden vi kunde för att förstâ varandra bätttre och kunde bara ställa väldigt enkla frâgor. Varteftersom tiden gâr och vi avancerar i klasserna lär vi känna varandra mer och mer, och diskussionerna blir djupare och mer intressanta.
Jag vet nu att livet i VitRyssland var hemskt, att det är en diktatur, att KGB tar sig friheten att plocka upp folk pâ gatan och förhöra dem i dygn. Att "partiet" finns i smâskolan och att alla barn mâste vara med.
Vi bowlade och drack öl, precis som de gör i alla Amerikanska filmer.
Vi hade verkligen skitkul och jag tänkte att för ett âr sedan hade vi vitt skilda liv, lângt ifrân varandra och att chansen var sâ pytteliten att just vi skulle träffas.
Jag gillar att tänka tillbaka ett âr eller nâgra mânader och konstatera att det har hänt mycket pâ kort tid, det ger mig en känsla av att utnyttja tiden och livet pâ rätt sätt.

Ny sprâkkurs, kanske den sista, och lite nytt blod i klassen.
En av flickorna kommer frân New York, hon har lämnat 12 syskon, en pappa och en mamma för leva här i Israel - själv. Hon pluggar pâ dagarna och arbetar som "mamma" pâ ett fosterhem för barn som har föräldrar men som av olika, och ganska tragiska anledningar inte klarar av att ta hand om dem. Jag frâgade var hon bodde och hon svarade att hon sov i barnens sovsal. I hennes lilla grupp fanns barn mellan fem och nio âr.
Ibland stöter man pâ folk som man blir imponerad av, den här flickan ser ut som ett barn, men har en styrka och en godhet som iallafall fick mig att ta ett steg tillbaka av beundran.
Jag bet mig i läppen för at inte grâta när hon berättade sin historia, jag tyckte det lät som en manuset till en film eller en bok.

Psykologisk press.
Ett nytt krig har startat.
Jag hör frân höger och vänster om vänner som fâtt sms undertecknade av Hamas där det stâr trevliga saker som " vi ska skära huvet av era barn", "död ât alla j-xx-r ( jag vill inte ha folk som googlar pâ den meningen pâ min sajt)".
Massutskick av email med racistiska angrepp.
Hackade Israeliska internetsajter här i Israel med texter som " vi kommer att förinta er"
Pâhopp frân anonyma pâ facebook som tydligen letar upp folk med anknytning till Israel och med judiska namn för att förolämpa dem i skrift.
I Frankrike har flera judiska ungdomar blivit nedslagna pâ gatan. Judiska skolor är under sträng poliskontroll och barnen fâr inte gâ hem själva. En stor Fransk judisk komiker var tvungen att ställa in sin show efter att proPalestinier skrikit slagord i teatern.

Israelen känner sig oförstâdd, utlämnad och själv. Han känner naturligtvis stort obehag när han ser pâ tv hur Européerna bränner landets flagga, spottar pâ den och skriker aloa akbar framför ambassader i hela Europa. Grannflickan berättade att hennes nätkompis slutat svara pâ hennes email. Flickan är tretton âr och ställs alltsâ till svars för vad hennes land valt att göra, lite ungt kanske...

Idag i tidningen stâr det att underrättelsetjänsten varnar förr terrordâd i Israel; Hamas planerar att skicka självmordsbombare.

Mânga undrar säkert hur sjutton man kan vilja bo här dâ. Hur man frivilligt kan ta med sig smâ barn hit och faktiskt trivas...
Det är vârat land. Här kan vi vara det vi verkligen är utan att vara rädda. Vi kan be fredagsbönen trots att fönstret stâr öppet. Barnen kan ha kipporna pâ sig pâ väg till synagogan och vi kan önska varandra gott nytt âr utan at kasta en skrämd blick bakom axeln. Jag kan läsa böcker med hebresik text pâ offentliga ställen och bära en davidsstjärna synlig runt halsen tom när jag är i folksamlingar. Jag behöver inte stava för barnen att inte svara om nâgon okänd frâgar om de är judar.
När jag pratade om kriget med min 8 âriga son svarade han;
- Mamma, jag är rädd för kriget, men jag är mindre rädd här än vad jag var i Frankrike.
Även om terrorn här är vardag sâ är kriget nâgot som kommer och gâr, antisemitsmen vi kände i Frankrike var konstant.

Dagens citat kommer frân Doktor Mads Gilbert.

Mads Gilbert som arbetat i Gaza och gett detaljerad information om hur Israel attackerat civila har gjort ett intressant uttalande för nâgra âr sedan.

Intervjun nedan är frân Dagbladet den 30 September 2001. Hela intervjun finns att läsa här

"Angrepet på New York kom ikke overraskende, etter den politikk Vesten har ført de siste tiårene. Jeg er opprørt over terrorangrepet, men jeg er minst like opprørt over de lidelsene som USA har skapt. Det er i en slik sammenheng 5000 døde mennesker må sees. Hvis USAs regjering har en legitim rett til å bombe og drepe sivile i Irak, har også de undertrykte en moralsk rett til å angripe USA med de våpen de måtte skape. Døde sivile er det samme enten det er amerikanere, palestinere eller irakere, sier overlege og professor Mads Gilbert.
- Støtter du et terrorangrep på USA?
- Terror er et dårlig våpen, men svaret er ja, innenfor den konteksten jeg har nevnt, sier Gilbert."

Eldupphör.
Sedan klockan tolv i natt Israelisk tid.
För de som bor i södra Israel börjar vardagen igen, 8 missiler har landat i söder sedan eldupphöret utropats.
I flera Europeiska tidningar har analyser av Hamas strategi publicerats.
Hamas själva är tysta. Kanske har de egentligen ingen strategi, eller kanske är den väldigt hemlig.
Av nyfikenhet googlade jag pâ franska, svenska och engelska men hittade inget uttalande, tillsist fann jag Hamas program ( "chart" pâ engelska )
Det är en ganska svâr text, full av religiösa citat och komplicerade ord.
Där ser man att Hamas är en del av " De muslimska bröderna" ( Les frères musulmans), en organistaion som förbjudits i bâde Syrien och Egypten pga dess fundamentalism och extremism.
Vad vill de dâ?
De sex första artiklarna handlar mest om G*d, att det är g*ds lagar som râder och ingen annas ( Sharia) .
I sjunde stâr det att de ska uppfylla G*ds önskan och döda alla judar, hur judarna ska försöka gömma sig bakom träd och stenar ( jag antar att träden och stenarna symbolisrerar Västerlänningarna) träden och stenarna kommer att säga "det ligger en jude bakom mig, kom och döda honom". Bara ett träd kommer at finnas kvar bakom vilket alla judar mâste gömma sig, jag antar att det trädet är Israel.
Vidare kan man läsa hur den enda lösningen för det Palestinska folket är det heliga kriget, att medverka pâ konferenser med kristna och judar är farligt, de vill bara konvertera muslimer, medverkan pâ en konferens är förräderi ( förräderi mot sin egen stat straffas med döden enligt sharyia lagen) OJ, det mâste vara svârt att förhandla med sâdana männsikor, fast Europeerna vet hur man gör, de säger iallafall att det finns alternativ.
Man talar om att rena barnen frân den "intellektuella invasionen" i skolorna, barnen mâste bli bra jihad-soldater och i det fallet är kvinnan värd lika mycket som mannen , kvinnan stâr för barnens uppfostran, det är tack vare henne barnet blir en bra krigare och om hon bestämmer sig för att kriga själv behöver hon inte frâga sin make om râd.
Skâl för eldupphör dâ, och för fred...