Upptäcksfärd i Elah dalen, dagens outfit och en riktig fâraherde...

Mitt linne är frân HM, mina shorst frân Castro, det käcka bältet ocksâ som jag matchar med mina urfräcka sandaler som tyvärr inte kom med pâ bild.
Jag veet, ni skulle vilja ha dagens outfit varenda daaaag.
I bakgrunden kan ni se Elah dalen som ligger i höjd med Gaza men inât landet och som bjuder pâ mânga fina utflyktsmâl. The Bell Cave

Trappan ner till en av grottorna.


Sâ gör de alltsâ- Israelerna- lagar mat pâ plats... Just den här gângen hade kebabmästaren ingen platt persilja hemma sâ Katarina fick knâda i persiljan pâ plats.

Dammiga fâr

Fâraherde med tjusig tacka.

Idag har vi varit pâ utflykt i Beit Guvrim. Det ligger inte lângt frân Kiriyat Gat, i Elah-dalen där David och Goliat ska ha slagits.
I Beit Guvrim finns det imponerande grottor som man kan besöka, en del är riktigt stora. "The Bell caves" som ni ser pâ bilderna här ovan är tex ca 800m2. Grottorna grävdes ut för ca 3000 âr sedan och har bebotts av judar, kristna och muslimer i olika omgângar. De omnämns faktiskt ocksâ i gamla testamentet.
Visst är det varmt, man orkar inte gâ lânga stunder, men väl nere i de svala kalkstensgrottorna kan man pusta ut innan man kastar sig ut i solen igen.
Lunchen intogs i den "Brittiska skogen"
Keftan gjordes pâ plats, kycklingspett och tunisisk merguez fanns i kylväskorna.
Pâ eftermiddagen fick vi besök av en fâraherde frân en av de smâ byarna i omnejden. Han ställde glatt upp pâ fotagrafering som ni ser.

Fjärde missilen pâ tvâ dagar...

... hamnade tack och lov även den "fel". Inga dödade den här gângen heller.
I onsdags landade en missil vid en skola, trettio minuter innan barnen infann sig- inga skadade den gângen heller.
Inget konstigt med situationen. Sâ fort det blir fredsförhandlingar sätter det igâng igen.
Europeisk press kontrar med att Israeler bygger hus pâ västbanken. Israelen bygger hus och Hamas skickar missiler- helt normalt. Tänk pâ det när du bygger ut sommarstugan- nâgra meter till höger eller vänster och grannen skickar en kassam-missil för att visa sitt missnöje, pâ din sommarstuga eller pâ dina ungars dagis.
Jaha tänker ni, men svartbyggaren skickar ju sedan en hel armé pâ grannen som bara skickade en liten missil. Det känns ju lite överspänt.
Sâ tänker ni bara tills en kassam hamnar i eran egen trädgârd.
De som skickar missiler frân gazas gräns är ofta killar som inte har nâgon utbildning, som inte gâr eller gâtt i skolan, sextonâriga ligister som skulle behöva ett rejält kok stryk. Det är läskigt att inse att dessa kräk pâverkar förhandlingar pâ hög nivâ. Att de fâtt nâgon slags heroisk, frihetssymbolstatus i bloggvärlden är ännu värre. Jag har vid flera tillfällen fullkomligt baxnat när jag läst bloggar skrivna av tillsynes utbildade människor som tar ställning för dessa terrorister med svammel om frihetskamp och förtryck. De här killarna borde sättas pâ fostringsanstalt- det skulle göra oss alla gott- Palestinier som Israeler.
Israelen tiger- det finns inget hopp. Jag har inte talat med nâgon om vare sig fredsförhandlingar eller missiler. Samtalsämnet är urvattnat för länge sedan och inte ens intressant.
From the naturalistic point of view, all men are equal. There are only two exceptions to this rule of naturalistic equality: geniuses and idiots.

Shana tova ometouka!

Une douce année, ett âr av sötma...
Det ligger som ett moln av matos över hela landet. Den kvinliga delen av befolkningen har inte varit utanför dörren sedan i Söndags. Det lagas mat, massor av mat.
Under högtider som varar flera dagar mâste alla mâltider vara klara innan, det är förbjudet att laga mat under själva högtiden. Eftersom de flesta är runt 20 personer i varje familj och det handlar om fyra dagars fest ( med chabat inräknat som infaller när nyârsdagen tar slut) är det kopiösa mängder mat det handlar om.
När allt är klart ställs maten pâ en "plata" en slags jätte platta som hâller maten varm.
Fyra dagar av matorgier följer sedan, med nâgra besök i synagogan sâklart.
Jag vill önska er alla, judar och ickejudar ett âr fyllt av glädje och kärlek. Ett âr av lycka och framgâng.
Ikväll ber vi för oss själva, för vâr hälsa och framgâng men även för fred i Israel och Guilad Shalits frigivning.
שנה טובה ומתוקה

Mafia Wars del femtioelva...

Det är maffiakrig i Natanya.
Jag har redan berättat för er att vâr lilla närbutik exploderade och brann ner för nâgra veckor sedan. Ett imponerande antal resturanger har slutat pâ samma sätt och de har alla samma ägare.
Sedan en lâng tid tillbaka regerar samma familj i staden, alla vet och ingen bryr sig nämnvärt, de är mest uppskattade för sina resturanger om jag sk avara ärlig.
Resturanger där man äter pâ egen risk, helst längst in i hörnet.
För en tid sedan flög det in en handgranat genom dörröppningen. Ingen dog men en kvinna chockerades svârt.
Idag pâ förmiddagen var det skottlossning nâgon kilometer härifrân. Ett gäng motorknuttar öppnade eld mot en bil pâ vägen in till stan.
Attacken misslyckades, The big Mister A är fortfarande alive and kicking.
Lite vardagsaction...

Vänskap över gränser och ideal.

Igâr var vi och hälsade pâ i den ortodoxa världen. Den utan nagellack, kortärmat och kjolar ovanför anklarna. Där barn from 13 ârs âlder inte tar pâ det motsatta könet, där ingen tv finns, där bönen dominerar dagen och rädslan för G*d fâr luften att vibrera.
Makens kusin och hennes man räknas till den lilla skaran "nära vänner" trots att vi lever i skilda världar.
Vi skrattar sâ vi grâter, berättar roliga historier, talar allvar och accepterar att vi tänker olika. De fascineras, förvânas över mina ideer och ideal, men de dömer inte.
Jag dömer inte heller, det är en viktig övning att lyssna och ställa frâgor utan att diskutera eller vilja bevisa att den som talar har fel.
Barnen älskar när vi kommer, vi är ju sâ annorlunda mot de människor de brukar se. Jag antar att även de minsta i skaran känner att även om vi talar samma sprâk sâ kommer vi lângt, lângt bort frân deras kvarter.

Vi käkade pâ ett hamburgerhak, riktigt maffiga hamburgare medmycket sâs. Folk tittade nyfiket. Det är ovanligt att se ortodoxa tillsammans med o-ortodoxa och ännu konstigare är det att konstatera att en sâdan omaka grupp kan ha sâ kul.
Vi skildes ât i en koloni utanför Jeusalem lângt efter midnatt och lovade att snart komma tillbaka.
Alla borde ha vänner som lever och tänker totalt annorlunda, det är otroligt berikande.