Vâr första Kippour i Israel. Jag var orolig för hettan, men den uteblev... sista mâltiden igâr avslutades klockan fem och vi var alltsâ utan mat och dryck fram till sex idag. Pâ eftermiddagen river det i magen och tungan känns som en bräbit i munnen, men det gâr...
Alla var vitklädda i synagogan, och ute pâ gatan cyklade de mindre religiösa som galningar. Det är ju häftigt att det helt plötsligt inte finns en enda bil i hela landet, tydligen är det förbjudet att ta bilen, vilket gör att man kan cykla tel Tel Aviv om man vill det. Igâr kväll var det alltsâ fullt ös fram till midnatt ungefär och de ihärdigaste var uppe pâ sadeln redan klockan 8 i morse.
Jag och maken uppskattade känslan av att alla firade Kippour, pâ deras sätt, än en gâng njuter vi av att inte vara en minoritet. Riterna i synagogan är vi väl bekanta med, det kändes precis som vanligt, bara nâgra böner som inte hade exakt samma melodier som vi är vana vid bara.
Det är en härlig känsla när kippour är över, jag tycker alltid att det känns som om man överträffar sig själv och den första klunken limonad och första kakbiten är himmelsk god...

Ganska ofta skrattar jag ât Israelens framfusiga sätt, det finns liksom ingen plats för krusiduller, inget förspel som i Europa, där man gärna pejlar läget lite innan man släpper loss.
En dsikussion gâr ju crescendo, vissa saker säger man inte till folk man inte känner.
Här är det pang pâ bara. I gâr parkerade vi bilen "à la Parisienne", med en marginal pâ över 30 cm till bilen bakom. Det är massor, man kan ju lätt ta sig ur parkeringsfickan, tyckte vi i allafall. Ut frân bilen bakom for en lite skallig gubbe som skrek sig blâ. Maken och jag satt som frâgetecken innan vi fattade vad han skrek för. Eftersom alla här lägger sig allting kom det snart en hel samling människor runt bilen som försökte lugna ner karln, bilen bakom honom hade dessutom âkt i väg sâ nu hade han över 10 m lucka bakom sig ocksâ. Men han var fortfarande inte nöjd, alla andra log, vi ocksâ, egentligen var han nog bara rädd att han inte skulle kunna köra ut bilen.
En av karlarna som lade sig i sa till mig; man mâste förlâta, med araberna inpâ knuten har vi alla nerverna pâ utsidan. Dâ fnissade jag ännu mer, fast inte sâ det syntes.
Imorse lämnade jag barnen pâ skolan, mellansonen som är sex sa hejdâ dâ jag hörde bakom mig en "mamma röst" som sa;
- aah är Det S? Jag vände mig om,
- är det du som är S's mamma?
-Ja
- Min dotter älskar din son.
Röstläget var det samma som innan, inte tillstymmelse till viskning.
Vad svarar man pâ det? Jag klämde till med ett "verkligen" ( jag har ju ingen enorm vokabulär ännu) Jag vet psykologer som skulle fängsla sâna morsor, fast flickan brydde sig inte ett skvatt och gjorde inga försök att tysta ner mamman. Kanske är det just därför som sydlänningar verkar lyckligare, de säger vad de tycker och inte vad de förväntas tycka.

Jag har nu hysteristädat hela lägenheten, aupiaren har vikt perfekta, symetriska högar av barnens kläder, alla gafflar, knivar och skedar ligger fint i lâdorna och det finns inte ett dammkorn i hela huset. Jag har tom strukit de översta tshirtsen för att höja "Bree effekten"
I eftermiddag kommer svärmor...
Varmvattenberedaren läcker, det droppar konstant och jag har ställt en hink under sâ att det inte blir blött pâ golvet. Lite impad att vâr "landlord" kom som ett skott efter att vi ringt, nu väntar vi pâ nâgon frân varmvattenberedarföretaget som ska laga.
Jag som trodde det tog längre och längre tid ju längre söder ut man for...

Det är ganska fascinerande att det fortfarande finns ett judiskt folk. Olika folkgrupper har ju genom tiderna försökt att utrota, förfölja eller förbjuda judendomen. Kanske är det just därför den fortfarande existerar. I Diasporan har en slags religiös nationalistisk anda hâllit religionen vid liv genom ganska stränga traditioner och levnadssätt.
Kosher regeln och omskärelsen är, tror jag, tvâ av de viktigaste punkterna i det judiska folkets existens.
Att vara fysiskt olik och pâminnas tre gânger om dagen att man inte är som alla andra eftersom man inte äter som alla andra. Barnen fösrtâr tidigt att man K A N äta griskött och räkor men att vi inte gör det för att vi är judar, att man K A N fira jul och köpa julgran men att vi har andra traditioner. Vara annorlunda, skilja sig frân mängden...
I Israel finns efter 60 âr inte samma behov av att vara annorlunda.
Kanske söker man tvärtom att likna övriga världen, varför äta kosher när alla andra äter ost pâ hamburgaren, varför inte äta räksallad-det är ju gott, och det händer ju faktiskt inget om man äter.
Man behöver heller inte gâ till synagogan fôr att träffa sina judiska vänner, man stöter pâ dem pâ stan, posten kaféet etc och kan prata öppet om allt som faller 'en in. Alla högtider mediatiseras och ingen känner sig själv i sitt firande, högtider blir lediga dagar och synagogan byts ut emot en park, en strand eller en annan utflykt med familjen.
Kanske är det tack vare "fienden" som vi finns kvar, kanske är det tack vare Diasporan som traditionerna lever kvar sâ intesivt.
En konstig tanke.
Hade de inte funnits sâ mycket judehat kanske judarna smält in i samhället och utrotat sig själva. Ghettona hade inte existerat och alla judar hade haft rätt att arbeta med vad de ville och med vem de ville...
Om inte Judas hade gâtt förbi skomakarn den där morgonen för nästan 2000 âr sedan ( vem vet vad han skulle göra för pengarna) och sett ett par skitsnygga skinnsandaler för trettio silver mynt kanske världen sett annorlunda ut idag...
Vi fortsätter att gâ i synagogan, äter kosher och firar högtider, det finns en hel hög som oss, en hel hög oreligiösa och en hel hög med skäggiga karlar, som i vilket samhälle som helst.
En normal utveckling i ett demokratiskt land.