köer, humousse och rappakalja

En av de första saker man fâr lära sig när man läser hebresika är glosor realterade till köer.

- Det är min tur

-Jag stod före

- ni stâr ju inte den ena efter den andra...

Jag har redan bloggat pâ Our Aliyah om Posten och hur viktigt det är att hâlla reda pâ vem som stâr framför eftersom kön inte är svenskt rak, den flyter liksom ut som en "barbaklump" ju närmare kassan man kommer. Inte för att verka världsvan, men längden pâ köerna här impar inte pâ mig, har man bott i Frankrike i 18 âr kan man köa, jag lovar, nästan lika bra som Vitryssen! Det enda som kan vara frustrerande är försäljningen i kassan i mataffärer.Ofta när man handlat ( kanske över en viss summa) fâr man erbjudanden av kassörskan att köpa tandkräm, godispâsar eller frukt till ett attraktivt pris, detta sker i själva kassan, när man stoppat i alla varor i pâsarna.
Ibland säljer de t-shirts och dâ mâste kunden välja färg och storlek, kanske tom frâga de andra i kön om râd och det kan ta lite tid. Israelen verkar finna sig i att köa, jag tycker inte de frustar alls, de är kanske upptagna att kolla sâ att ingen tränger sig.

I mataffären pâ fredagar kan man äta bâde frukost och lunch- gratis. Iallafall i min. Det finns smâ smakdiskar med yougourt och olika müsli, humousse, äggplantsallader, kakor och ibland juice. Det är väldigt gemtyligt, Israelen är pratglad och berättar gärna om sig själv och sin familj, nyfikenhet är inte fult här, frâgor som " är det han som är pappan till barnen" är âterkommande och en frâga som jag aldrig fâtt i nâgot annat land även om folk säkert undrat mer än en gâng. Jag försöker svara, gör massor av fel och fâr tillrättvisningar, ibland med enkla grammatiska förklaringar och nästan alltid med stora leenden. Jag tror inget land i världen tar sâ väl hand om sina invandrare som Israel. Dagens ros gâr till killen pâ strand-parkeringen
" jag kommer tillbaka och betalar innan" (allt i maskulin form som om jag vore man)
" (stort leende) inga problem!!"

Husdjuren

När jag var liten drömde jag om att ha husdjur, en stor fluffig hund eller en katt eller en undulat eller en vandrande pinne. Mamma kunde tänka sig en vandrande pinne men eftersom jag inte vâgade ta i dem lade jag ner det projektet och led i tysthet. Idag när jag tänker pâ husdjur delar jag in dem i tvâ grupper; djur man handlar i djuraffären och de som man ofrivilligt delar boning med. I Israel finns det gott om tvâ sorters ofrivilliga husdjur; Kackerlackor och löss. Kackerlackorna är stora som reaplan och flyger in genom plast persiennerna om man gar glömt att vinkla dem innan läggdags. Oftast hittar man dem sprattlandes pâ rygg pâ morgonen ( om man inte vaknat av krashlandningen), de är stora, riktiga baddare pâ 6-7 cm, en ruta hushâllspapper känns inte tillräckligt för att plocka bort dem. Enligt veteranerna ( inga namn ) kan man banka ihjäl dem med en sandal innan, men det behövs nâgra ârs träning för det känns det som. Som nya immigranter tittar hela familjen pâ när familjens överhuvud (motvilligt) avlägsnar odjuret med en bunt hushâllspapper.

Min mans kusin ringde idag, hon är religiös, har 8 barn och bor i en 4 rummare. Hon suckade och sa att Guds tio plâgor i Egypten var smâpotatis jämfört med de Israeliska lössen. Hon har inte fel, vi har varit här i fem veckor och redan haft löss tvâ gânger. Hos henne är löss nâgot de lever med ständigt, med tvâ eller tre barn i samma rum är det alltid nâgon som har kli, jag kan tänka mig att man inte har tid att luskamma 8 ungar innan man drar till jobbet sâ det fâr nog vara... 8 ungar, det tar ju typ 2 timmar om man snabbar sig!

Som tur är har jag coach ( hon som mördar kackerlackor med sandaler) till hands och har handlat den bästa luskammen som finns att köpa. Första gângen var det jätteäckligt, nu har jag vant mig och plockar bort lusägg före frukost. Man vänjer sig vid det mesta, lite kackerlackor och löss räcker inte för att störa idyllen.

Skolan

Vi har börjat "Ulpan" som är en sprâskola och ett mâste för alla invandrare som oss.

Vi gâr pâ den bästa sprâkskolan i hela Israel och lärarna är faktiskt fantastiska. Första dagen hade vi "evaluation", alla mâste ju hamna i rätt grupp. Jag tycker det är helt sjukt att folk kan bli hysteriska över nivâer. De flesta hamnade naturligtvis i en grupp som var lââângt under deras riktiga nivâ. Vissa gav som ursäkt att de fick panik under det skriftliga testet, andra under det muntliga förhöret och en tredje grupp tyckte att utvärderingen var dâligt gjord... Grannen pâ andra sidan gatan, som tror att hon kan prata flytande efter tre mânder pâ kibbutz för arton âr sedan, fick slag när hon upptäckte att hon hamnat i samma grupp som mig och maken...vi tyckte det var ganska kul om jag ska vara ärlig. Alla som klagade var fransmän, de är ju som bekant hejare pâ sprâk.

Pâ Ulpan har vi allsâng pâ hebreiska, med en liten energisk, karismatisk, yemenitisk sânglärare som spelar pâ ett piano som behöver stämmas, men det gör inget, jag ryser ändâ- av välbehag. Vi sjunger sânger om fred pâ jorden och om Israel och jag tänker att det vore behagligt att fortsätta sâ här nâgra âr... jag tror aldrig jag njutit sâ av livet som nu.

Hyreshuset

vi bor i har nio vâningar och en hiss. Vi är fyra familjer pâ vâning sju. Vi, en helt Israelisk familj till höger med sex barn, de mitt emot är immigrerade fransmän som bott här ett bra tag och de till vänster är ryssar och verkar otrevliga som fasen. Min man säger att flickan i familjen är utvecklingsstörd men jag tror att hon bara är ouppfostrad. Självklart behöver man inte vara ouppfostrad för att man är utveckligsstörd, min make är fransman och i Frankrike finns det inte utveckligsstörda, jag har alltid undrat var de gör av dem, ungen i familjen är vansinnigt otrevlig och inget annat!

Det kryllar av barn i huset men jag tror barnen tycker att Jaqueline pâ fjärde vâningen är roligast av alla. Jacqueline är en liten byracka som gillar att spela fotboll med barnen i parken, ibland fâr hon sig ett skjut ocksâ, det sâg vi pâ chabat, en lâng och pinsam process som aldrig ville ta slut, framför en skara fascinerade barn...

Mitt emot huset finns ett litet köpcentra med ett kafé som säljer farligt goda kladdkakor, en pizzeria med farligt goda pizzor, en suchi som jag inte haft tid att testa och en supermarket där man blir skjuten i ryggen om man tränger sig före i kön, iallafall om den man tränger sig före har en pistol, det är jag säker pâ.

Som alla Israeliska hyreshus, och hus ocksâ för den delen, finns det ett skyddsrum, vi har ett gemensamt vilket innebär att OM vi skulle bli bombade fâr vi sitta och vara rädda tillsammans med den hemska ryska familjen och de andra grannarna som är trevliga, kanske tom Jacqueline fâr plats.

Barnen tycker konstigt nog att det är vansinnigt spännande med ett skyddsrum, jag hoppas naturligtvis att vi aldrig kommer att fâ användning av det...