Vi har börjat "Ulpan" som är en sprâskola och ett mâste för alla invandrare som oss.
Vi gâr pâ den bästa sprâkskolan i hela Israel och lärarna är faktiskt fantastiska. Första dagen hade vi "evaluation", alla mâste ju hamna i rätt grupp. Jag tycker det är helt sjukt att folk kan bli hysteriska över nivâer. De flesta hamnade naturligtvis i en grupp som var lââângt under deras riktiga nivâ. Vissa gav som ursäkt att de fick panik under det skriftliga testet, andra under det muntliga förhöret och en tredje grupp tyckte att utvärderingen var dâligt gjord... Grannen pâ andra sidan gatan, som tror att hon kan prata flytande efter tre mânder pâ kibbutz för arton âr sedan, fick slag när hon upptäckte att hon hamnat i samma grupp som mig och maken...vi tyckte det var ganska kul om jag ska vara ärlig. Alla som klagade var fransmän, de är ju som bekant hejare pâ sprâk.
Pâ Ulpan har vi allsâng pâ hebreiska, med en liten energisk, karismatisk, yemenitisk sânglärare som spelar pâ ett piano som behöver stämmas, men det gör inget, jag ryser ändâ- av välbehag. Vi sjunger sânger om fred pâ jorden och om Israel och jag tänker att det vore behagligt att fortsätta sâ här nâgra âr... jag tror aldrig jag njutit sâ av livet som nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar