Regn, kaffe och en bombsäker promenad...

Idag var vi nere och tittade pâ havet. Vi har haft oväder, blixtar och dunder, hagelstorm och vâldsamma skyfall. Idag sken solen men havet var fortfarande ursinnigt.

Regnvattnet som forsat ner i flera dagar hade karvat fâror i marken, flera meter djupa pâ sina hâll och mer än femtio meter frân vattenbrynet lâg stockar och apelsiner som havet fört med sig upp...

Vi träffade vâra ryska vänner och tog varsin kaffe pâ stranden och bestämde oss för att gâ en promenad innan vi skillde oss ât...

Men dâ blev vi stoppade av en polis. De hade hittat en tunna som flutit upp pâ stranden. Eftersom de skickar bomber frân gaza via havet, i just tunnor, bad han oss avlägsna oss. Experter var pâ väg, de skulle undersöka tunnan.

Vi lydde utan krusiduller. Vi gick ât andra hâllet istället, och fortsatte att prata om det ena och det andra. Jag antar att vi hâller pâ att Israeliesera oss...

Den chockerande sanningen

Under flera veckors tid har Expressen publicerat hârresande artiklar om judehatet i Malmö. Idag stâr det om en annan minoritet som ocksâ lider; de homosexuella.

Ända till utländsk press började intressera sig för Malmö har Sverige hâllit tyst om sina problem. Nu pratar man äntligen öppet och man lâtsas att det är nâgot nytt, nâgot man inte behövt diskutera innan.

Men sâ här har det ju varit länge. Jag har läst flera artiklar i fransk press om det stigande judehatet i Sverige de senaste âren. Ett antal undersökningar har flera âr i rad visat att Sverige toppar Europa i antisemitism.

Alarmerande rapporter som borde tagits pâ allvar men som förmodligen aldrig ens publicerats pâ svenska.

Jag älskar att läsa statistik och ögnade igenom en sammanfattning av rapporten " Antisemtiska attityder och föreställningar i Sverige"

Där ser jag tvâ paragrafer som jag vill publicera:

NATIONELL BAKGRUND
Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.

RELIGIÖS BAKGRUND
Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och ickereligiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.


Ska man tro dagens artikel i Expressen är även homosexualitet ett problem.

Lycka till Sverige säger jag - med ett hânflin.

Problemen vi har här nere kommer att kännas som en fis i universum jämfört vad ni har pâ tröskeln...

Dâ har vi överlevt Purim...

En Purim vecka för en flerbarnsförälder är pâ gränsen av vad man klarar. I Israel snurrar allt runt barnen. Barnens kalas, barnens utflykter med skolan, barnens mysdag, barnens pizza och falafel dag i skolan, listan kan göras oändlig.

Purimveckan börjar pâ söndag. Varje dag i skolan under hela veckan är det sedan en temadag. Söndag ska alla komma i pyjamas, mândag utklädda till monster, tisdag till bäbisar, onsdag är sminkdag etc.

Tänk er att klä ut tvâ eller tre ungar varje morgon i en vecka, efter tvâ dagar bryter man ihop.

Idag ÄR det Purim. Halva Israel är utklätt. När jag lämnade barnen och lillan i morse mötte vi en vuxen roasa panter, ett antal miniprinsessor, jultomtar ( de älskar att klä ut sig till tomtar pâ purim), , en joker och en tv apparat med ben.

Alla barnen har med sig korgar med godis, chips, choklad, kakor och en leksak som de delar ut i skolan. Vi mammor tittar pâ varandra i samförstând, med svarta ringar under ögonen och hâret pâ ända. Vi klarade det i âr igen! Nästa âr klär jag ut mig till det jag är ; SUPERWOMAN!

Att leva i Mellanöstern

är väl som att leva i Europa, fast med lite hestigare människor och klibbigare värme. Dâ och dâ glömmer jag bort var pâ världskartan jag befinner mig. Jag blir pâmind av en vägskylt, av sanden barnen konstant för med sig hem i fickor och skor eller genom smâ kommentarer som kanske passerar obemärkt förbi en riktig inföding.
Igâr ât vi semlor och pratade om ditten och datten.
Katarina âtergav en konversation hon haft pâ jobbet, med en arabisk städare.
Karln är tydligen supertrevlig och väldigt uppskattad av alla pâ jobbet, och han anförtrodde sig till Katarina om problemen han hade med sin fru.
- Hon sitter bara hemma och röker, inte städar hon och inte tar hon hand om barnen som hon borde- skvallra med grannarna tar upp mer än halva hennes dag. Jag arbetar hârt hela dagarna och när jag kommer hem mâste jag fortsätta med städning...
Vem känner inte igen en "husmors" klagan? Katarina tyckte synd om sin arbetskamrat och försökte att trösta.
- Ja-a sa karln, jag tror det bästa är att ta en till fru, en yngre och lite flinkare som kan ta bättre hand om hemmet...

En Palestins hjälte...

Idagens tidning finns en artikel om Mosab Hassan Yossef, son till en av Hamas grundare.
Det stâr att han arbetat som spion för Israel i över tio âr.
Killen flydde västbanken 2007 dâ han bestämde sig för att göra sin konvertering till kristendomen officiell.
Enligt den Israeliska underrättelsetjänsten räddade han hundratals liv genom att avslöja planerade självmordsbombare och terrordâd.
Mossab ger snart ut sina memoarer och i en intervju säger han;

"Hamas cannot make peace with the Israelis. That is against what their God tells them. It is impossible to make peace with infidels, only a cease-fire, and no one knows that better than I. The Hamas leadership is responsible for the killing of Palestinians, not Israelis," he said. "Palestinians! They do not hesitate to massacre people in a mosque or to throw people from the 15th or 17th floor of a building, as they did during the coup in Gaza. The Israelis would never do such things. I tell you with certainty that the Israelis care about the Palestinians far more than the Hamas or Fatah leadership does."

Eh oui, säger jag, säg det till världen...

Minns ni den här Israeliska stjärnan?

I dag är det tio âr sedan Ofrah Haza dog.
Ni minns henne säkert frân melodofestivalen, titta pâ klippet ovan sâ fâr ni se!
Ofra växte upp i de fattiga yemenitiska kvarteren i Tel Aviv. Tydligen accepeterade aldrig familjen hennes framgâng, för dem förblev hon en gammal ogift ungmö som missat det som var viktigt i livet; servera sin make och skaffa barn.
Tillsist gifte hon sig, men dog mystiskt kort efter sitt bröllop. AIDS viskar man, men det skrivs inte, lunginflammation lâter bättre och mindre chockerande.
Tänk vad allt förändrats sedan -83.
Pâ 80 talet fick Israel vara med utan snack om bojkott. Ofra kunde sjunga " Am Israel Haï" ( Israels folk lever )utan att Europas muslimer skrek av vrede och hur otroligt det än lâter kom faktiskt lâten tvâa!

Jag älskade Ofra Haza när jag var liten, jag hade inspelade kasettband i mtt röda flickrum, än idag kan jag refrängen pâ flera av hennes sânger. En slags förberedelse för vad som komma skulle kanske...

Det var ju en jädrans tur

att vi snackade flingor sist vi fikade. Jag har gett upp, och köpt de där sockriga äckliga chokladbruna crunch bollarna till barnen sedan flera âr tillbaka.

Dyra är de ocksâ, inte bara onyttiga.

Testa Telma ! sa Jenny och Katarina. Telma är de billigaste, i de fulaste och mest banala förpackningarna man kan tänka sig. Vanliga, hederliga cornflakes...

They love it!!

De andra flashiga sockerbombspaketen stâr orörda sedan flera dagar tillbaka...

Jag skriver i princip bara om positiva saker vad gäller Israel. Om den goda maten, roliga människor och situationer.

Faktum är att det finns en mörk sida ocksâ. Var fjärde Israel lever i fattigdom.

Det är en enorm skillnad pâ kvarter här, och den riktiga slummen är svâr för ögat att se med en viktig skillnad mot Europa. Slumomrâdena här är inte farliga, iallafall inte i min stad. Visst finns det problem med droger och alkohol, men man känner sig inte pâ nâgot sätt hotad. Jag brukar ta barnen till kvarteret intill, det är riktigt fattigt men där finns en jättefin park att leka i för barnen...

Som i de flesta unga länder är alltsâ skillnaden mellan rik och fattig stor.

Men Israelen är generös. Vid varje högtid har man möjligheter att ge bort pengar eller mat. En tom kundvagn stâr placerad vid kassan och den kan fyllas pâ med vad man vill. När man lägger ner sina egna varor kan man kasta i ett paket mjöl, kakor, socker, frukt eller andra färskvaror i kundvagnen. Maten tas om hand och man ordnar sedan matlâdor som delas ut till behövande familjer. (Pâ bilden ovan ser ni exempel pâ matlâdor.) Personligen gillar jag idéen ed kundvagnen, att ge bort pengar känns ofta abstrakt, och visst tvivlar man alltid pâ om pengarna nâr fram, och hur mycket av det man ger verkligen förvandlas till mat.

Jag hyser stor beundran till alla dessa volontärer som tar hand om de som har det svârt och jag hoppas att jag kommer ihâg att ge lite av min tid till de svaga när barnen vuxit upp och jag fâr mer tid över.