Utflykt till västbanken.
Vi är riktiga sionister, och riktiga sionister anser att de har rätt att röra sig fritt i omrâden som kontrolleras av Israel, därför bestämde vi oss för att besöka kung Herodes sommarpalats och grav i Efrat.
Med ett par vänner och deras barn gav vi os iväg genom Beth Shemesh skogen, vi ville ju undvika stora Arabiska städer, ta det bakvägen genom smâ byar där det är mindre farligt.

En slags gränsstation kontrolleras av Israelisk militär, vi frâgade naturligtvis om det var farligt, -inte sâ, svarade de och förselog att vi skulle lägga de som var räddast i bagage luckan.
Vi tog det som ett tecken pâ att det faktiskt var okej och begav oss in till "fienden".

Det är riktigt vackert, t om grönt pâ sina ställen och byarna är ganska rena och fina.
Här och var ser man " settlements", judiska kollonier. Man känner lätt igen dem eftersom de har tegel- tak och ocksâ för att dessa bebyggelser är inhängnade med vakter runt om.
Det finns gott om plats för alla, Judiska och Arabiska byar ligger aldrig precis bredvid varandra.

Lite läskigt var det, det har ju hänt att folk blivit skjutna i sina bilar, men risken är väl ungefär lika stor som att bli pâkörd pâ ett övergângsställe i Tel Aviv kan jag tänka mig, eller som att bli överfallen i bilen mitt inatten när vi bodde norr om Paris...
Vid ett tillfälle âkte vi förbi en traktor med barn. När en av ungarna vände sig om och sâg vâra bilar höjde han handen, jag blev livrädd och ropade till mannen att vara försiktig, jag trodde han hade en sten, men det var bara för att vinka.

När han log, trots vâra Israeliska nummerplâtar tänkte jag att det är sorgligt att en liten minoritet kan sätta skräck i sâ mânga människor.

Herodes sommarpalats lâg pâ en kulle och vi upptäckte underjordsgângar med barnen. Hettan var tung och det var skönt att krypa ner i kalkgrottorna för svalka.
En riktigt spännande dag och en ytflykt jag verkligen rekommenderar. Är man turist kan man köra genom Betlehem som ligger bara nâgra kilometer frân Efrat.

Vardagens sysslor fâr oss ibland att glömma vart vi bosatt oss. Vi arbetar, äter, umgâs som alla andra i Europa eller i övriga världen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka, som en hârd boll i huvudet, vi vaknar upp och minns med ens att vi är observerade och under hot.
Nästa vecka börjar en 5 dagars träning i hela landet.
Vi ska öva pâ att bli attackerade av missiler, självmorsbombare och andra hemskheter.
En karta finns pâ nätet där vi ser hur mânga sekunder vi har att nâ skyddsrummen och vad man ska göra om man inte hinner.
Vi i Natanya har tvâ minuter pâ oss, vilket är ganska bra jämfört med de i Söder och Norr som bara har 30 sekunder.
Tidningarna skriver att övningen är planerad sedan länge och att det inte finns nâgon anledning att tro att en attack är imminent men understryker vikten av att vara förberedda.
Den andra Juni kommer jag alltsâ att lâsas in ett ett skyddrum. Jag som har cellskräck!
Hotet frân Iran växer och växer i samma takt som förtroendet för Obama krymper.

Mannen har kört upp i dag, imorgon fâr han veta om det gick vägen.
Jag har gjort synkontroll och mâste nu bara bege mig till Holon en morgon för att fâ stämplar. De gillar stämplar här ocksâ.
Mâste fixa det innan den 23 Juli.
Usch.
Med maken körde en kvinna upp för nionde gângen och maken trodde att hon missat igen.
Jag skulle ocksâ vilja köra upp efter nâgon riktigt, riktigt sopig människa för att verka bättre.
Tänk om jag missar, vad pinsamt!
Fast jag tycker egentligen att det borde vara jag som ger lektioner i körning. Jag är sâ artig i trafiken, släpper fram bilar, tackar, tutar sällan, tittar pâ gatan framför mig och inte in i andra bilar. Jag kan backa ocksâ, rakt.
I förra veckan blev det brâk utanför skolan. En karl mitt i gatan gapade och skrek med blodet rinnande frân näsborrarna. Förmodligen hade nâgon fâtt nog.
Det är fullständig kalabalik varje morgon, de lär sig aldrig.

Det finns bara tvâ saker som stör mig här. det ena är hettan i Juli-Agusti-September och det andra är bilkörningen à la Middle-East.

Ibland förtjänar man lite vila.

I Torsdags reste jag och maken upp i Norr, till Galliléen för att vila upp oss, utan barn.

Fördelen med att bo i ett litet land är att resa upp i Norr bara tar tvâ timmar, kontrasterna är sâ nära.

I Norr finns hotell men framförallt bor man i Zimmer. Maken valde Villa Provence ( klicka fâr ni se).

Ägarna är fransmän frân Parisregionen som precis som vi gjort Aliyah och de har verkligen lyckats skapa ett litet Provence med lite stänk av exotism som shakal-skrik pâ nätterna, kollibris pâ balkongen och sköldpaddor i trädgârden.

Runt om Villa Provence finns kibbutser där man kan äta. Vi upptäckte " La crepe de Yakov" där vi tog ett glas vin och en ostbricka som skule fâ vilken fransk "Fromager" som helst att rodna av beundran.

Kort men njutbart, nu är vi tillbaka vid kusten igen, sommaren är här, solen blir elakare och elakare för var dag som gâr, vattnet är varmt och fukten kommer krypande. Snart har vi varit här ett âr...