Vardagens sysslor fâr oss ibland att glömma vart vi bosatt oss. Vi arbetar, äter, umgâs som alla andra i Europa eller i övriga världen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka, som en hârd boll i huvudet, vi vaknar upp och minns med ens att vi är observerade och under hot.
Nästa vecka börjar en 5 dagars träning i hela landet.
Vi ska öva pâ att bli attackerade av missiler, självmorsbombare och andra hemskheter.
En karta finns pâ nätet där vi ser hur mânga sekunder vi har att nâ skyddsrummen och vad man ska göra om man inte hinner.
Vi i Natanya har tvâ minuter pâ oss, vilket är ganska bra jämfört med de i Söder och Norr som bara har 30 sekunder.
Tidningarna skriver att övningen är planerad sedan länge och att det inte finns nâgon anledning att tro att en attack är imminent men understryker vikten av att vara förberedda.
Den andra Juni kommer jag alltsâ att lâsas in ett ett skyddrum. Jag som har cellskräck!
Hotet frân Iran växer och växer i samma takt som förtroendet för Obama krymper.
3 kommentarer:
Så otäckt. Psykiskt jobbigt att ha ett hot hängande där jämt, mer eller mindre kännbart. Men som de sa, bättre att vara förberedd för "the worst case scenario". Har ni skyddsrum i er byggnad?
Tänk vilka olika verkligheter vi lever i.
annai; det är lag pâ att ha skyddsrum. antingen har man det i lägenheten. i sâfall har rummet en tjock järndörr, väggarna är i betong. Vi bor i en äldre byggnad och mâste packa ihop oss med grannarna. Skyddsrummet ligger i källaren, vi bor pâ sjunde, men vi hinner ner, vi är snabba som tusan.
anna of sweden; ja, tidvis är det enorma skillnader.
Skicka en kommentar