Varan almost Sabra fyller fem!

Snart tre ar har gatt sedan vi tog varat pick och pack och flyttade hit. Lilla Noemie ar den forsta i familjen som kan saga att hon bott storre delen av sitt liv i Israel, hon fylde fem i veckan.
Hon talar franska med en rungande israelisk accent, hon ar inte det minsta radd for 6 centimeters kackerlackor och hon stoppar garna i sig olivier och tonfisk till frukost.
De blonda lockarna sitter dock som berget och ogonen ar blaare an havet. Hon tillhor den nya generationen Israeler. Snart kommer hon, liksom vara pojkar inse att detta inte bara innebar att leva i solen bland levnadsglada manniskor utan ocksa att vara avskydd och standigt fa sta till svars for sitt lands inrikespolitik under resor och moten med framlingar.

Forintelsen

En gang om aret har vi forintelsedagen. Barnen brukar anordna en slags cermoni i skolan och i ar var det min aldsta son som stod for minnesstunden.
Jag, maken och ett antal foraldrar satt pa bankarna redan klockan atta pa morgonen och tittade pa en skara svartkladda tioaringar.
Rektorn som forlorat en stor del av sin slakt i lagren grat. Barnen grat. Foraldrarna grat.
Det var sa hjartknipande vackert och sorgligt att jag madde daligt hela dagen.
Foreintelsedagen, eller yom ha shoah ar en sorgedag, ingen glad musik spelas pa radion, endast program som ror andra vardskriget visas pa tv och resturanger och cafeer ar stangda.Klockan tio pa morgonen skriker sirenen. Hela landet stannar upp under tystnad.
Just tystnad ar ibland maktigare an alla ord tillsammans...