Râttan i pizzan...

I förrgâr var vi och käkade lunch med ett par kompisar. Tjejen är född i sydFrankrike och hade talat med en kompis pâ telefon tidigare under dagen. Kompisen berättade en hemsk historia som fick alla att gapskratta. En Canadaire ( ni vet de där flygplanen som brandmännen använder för att hämta vatten i havet och släppa pâ eldsvâdor i skogen) hade lyckats hämta upp en dykare i sin tank, dykaren hade hittat alldeles sönderbränd upp i bergen ovanför Cannes, med vâtdräkt och allt. Hemsk död sa alla och skrattade. Jag var tvungen att kolla och sâg dâ pâ nätet¨att det är en modern folksägen, en Fransk " Râttan i Pizzan"...
Jag undrar vilka râttan-i-Pizzan historier folk berättar här, det finns ju lokala versioner av folksägner. Endel historier är sanna även fast det lâter som sägner, jag har jättelust att berätta om familjen som ât frukost i ett litet samhälle bara nâgra kilometer frân där vi bodde i Frankrike och som fick glass-splitter i kaffet eftersom en Afrikan trillade igenom glasverandan, han hade gömt sig under flygplanshjulen och sögs ut när det var dags att landa. Jag vet att jag redan berättat den historien för alla jag känner och att den bara är hemsk och inte ett dugg kul. Det är politiskt okorrekt att skämta om flyktingar, dykare upprör mindre och dessutom är det bara ljug...

Zfat

Igâr reste vi upp till Genesrets sjö, körde mot Capernaum och fortsatte norr ut, den Syriska gränsen pâ höger sida och Libanon nâgon timmes väg norr över. Efter en halvtimmes färd i bergen, nâdde vi vârat mâl, en riktig pärla och en av Judendomens heligaste städer; Zfat.

Staden är gammal, inbäddad mellan ömsom karga ömsom barrträdsklädda kullar, med slingriga gränder och smâ, otroligt vackra synagogor.

Enligt vissa bodde Noah's bâda söner där, enligt andra är det ovanför Zfat som G*d hâller till i väntan pâ att det tredje Beit Hamikdash blir bygt.

Vad man än tror eller inte sâ är det väldigt pittorekst-och lungt.

Det är inte ofta man kan lyssna pâ tystnaden här i Israel och det kan vara njutfullt även om vi hör till dem som gillar liv och kiv.

Lövhydde festen

är snart slut. Vi har en lövhydda nedanför hyreshuset vi bor i.

Det är grannarna pâ fjärde vâningen, alla kallar dem vänligt för "de religiösa" eftersom mamman är klädd i lângkjol och pappan bär kipa, som har byggt den. Alla barnen i huset har hjälpt till att dekorera, det är lite julstuk över det med mycket glitter och girlanger.

En lövhydda, eller en succa som det kallas, ska ha "glest tak" man ska se stjärnorna när man äter och det är meningen att vi ska minnas de enkla boningarna i öknen under uttâget ur Egypten.

Alla kosher resturanger bygger en succa vilket gör att gatorna är fulla av hyddor med palmtak, jättemysigt, man ska ju inta alla mâltider i Succan, vill man vara riktigt duktig ska man ocksâ sova i den, fast jag känner ingen som gör det. Om jag fâr lika trevligt främmande nästa âr, vilket är högst otroligt, kommer jag att förslâ att vi alla sover i Succan.

Som dotter till svenska campar-fantaster skulle det inte röra mig i ryggen, gästerna däremot skulle lägga benen pâ ryggen redan innan första natten.

Jag tog kort pâ en succa, inte vâran egen som är helt tom pâ svarta hattar utan en som ligger bredvid en synagoga.

Idag träffade jag Lynn, ni vet hon i Desperate housewives med tvillingar och tvâ andra ungar som hon helt tappat kontrollen över.
Äldsta sonen var inbjuden till en av sina klasskamrater för första gângen och som överenskommet ringde jag pâ vid ett-tiden för att hämta hem honom. Jag blev inbjuden i trädgârden av en otroligt trevlig kvinna som rökte tunna lânga cigaretter medans barnen rullade omkring pâ gräsmattan, hoppade, skrek, boxades etc. Precis som Lynn fanns det tvillingar, det var de som var heeelt ur kontroll. Mina barn har en fantastisk kapacitet att anpassa sig till nya situationer och 8 âr av uppfostran var som bortblâst. Ibland är det skönt med svenska; kom hit nu eller ocksâ kastar jag ut erat Wii spel genom fönstret ( vi bor pâ sjunde vâningen)
Det tog en kvart att fâ ut dem pâ gatan, innan det hade vi tittat pâ guldfiskarna i familjen fontän och tvillingarna hade försökt stoppa varandras och alla andra barns huvud under näckrosorna som växte där i och jagat varandra med sjögräs. Kulmen nâddes precis innan vi skulle ge oss iväg dâ tvillingarna klättrade upp pâ taket pâ en av bilarna parkerade framför huset. Mina barn var lyriska och väldigt glada över deras nyfunna vänner, jag undrar om det bara var tobak i cigaretterna kvinna rökte, fniss.

En Svensk tiger

Nu har svärfamiljen varit här i en vecka. det är fel pâ det mesta, husen är fula, för höga, för täta... människor ouppfostrade, luften för fuktig, maten äcklig. Jag undrar om vi alla har samma ögon att se med. Jag tycker om olikheter, att diskutera olika synsätt, men nâgot jag bara inte stâr ut med är negativitet. Ni vet när man fâr morgon till kväll talar om hur fel saker är.
Hur en fantastisk middag blir förstörd eftersom kaffekoppen inte hade ett öra tex.
Landet är ungt, har genomgâtt ett antal krig, och visst, detaljerna har man kanske bara knappt hunnit börja med. Husen är fula mânga av dem, men människorna i dem är vackra, marken är torr och sandig, men den är vâran, luften är fuktig tack vare havet, finns det nâgot vackrare än hav?
De flesta människor ( förutom franska kommunal-anställda, jag har prövat) fungerar som speglar. Gâr man runt och ser förbannad ut fâr man hemska blickar, ler man fâr man leenden tillbaka, det funkar sâ här med, varför svarar jag inte sâ när jag fâr höra kommentarer om hur vidriga folk är?
-Spontanitet-det har jag ju redan talat om i tidigare inlägg, man mâr bra av att vara spontan, ett litet "stick och brinn" eller primitivt "f*n vad du är körd" sitter som en smäck ibland även fast man närmar sig 40... Fast väluppfostrade Svenskar säger inte sânt, en Svensk tiger...och surar, jag är bra pâ att sura! Eftersom jag i princip alltid är sprittande glad tar det en jäkla skruv.
Glaset är halvfullt eller till hälften tömt... mitt är till hälften fullt, men min bägare är râgad, bara sâ ni vet det, och vore jag inte paranoid skulle ni fâ ännu mer detaljer som skulle fâ er att baxna tjejer!
Suck.

Enligt barnpsykologer ska man aldrig skratta ât sina barns tecknigar, pärlplattor ( som iofs verkligen sällan är roliga) eller lerfigurer.

Det kan sâra dem djupt och bromsa deras kreativitet.

Jag är av den flamsiga sorten och jag erkänner att 6 âringens ler-papegoja fick ner mig till fjortis-stadiet...

En fin gest full av symbolik.

I Fredags kom en liten cancer sjuk Iransk pojke till Israel för vârd. Hans föräldrar har kontaktat Israel för att fâ hjälp att vârda deras sons livshotande sjukdom. Det är komplicerat för Iranier att komma in i Israel av säkerhetsskäl och speciella uppehâllstillstând har erhâllits frân den Israeliska underrättelsetjänsten. Eftersom Israel alltid framställs som en râ blodtörstig stat berättar jag historien här, jag antar att ingen av er har hört talas om den trots att den är full av symbolik. Israel har väldigt duktiga doktorer och även en frivillig grupp som tar sig in i Gaza regelbundet och undersöker och botar barn, de använder skolor som sjukhus och pâ väggarna sitter bilder pâ Palestinska hjältar som sprängt sig själva i luften pâ caféer och busshâllplatser i Israel och dödat hundratals civila.
Enligt Judendomen är livet värt mer än allt annat och det är förbjudet att INTE vârda nâgon som har livshotande skador. förmodligen visste den Iranska familjen om den lagen när de gjorde en förfrâgan om vârd. Âterstâr att se om de kommer tillbaka in i sitt eget land. De har full anonymitet av säkertsskäl och fôrmodligen inga stämplar i passet eftersom det antagligen skulle betyda dödsstraff, det vore ju ironiskt om barnet blev botat här och hängd pâ öppen plats väl hemma igen...