Camping i Akhziv

Kristallklart vatten, lite svalt för oss som faktiskt vant oss att bada i temperaturer pâ som närmar sig eller tom överstiger trettio. I Agusti mâste vattnet i denna naturligt formade bassäng ligga pâ trettiofem- minst...

Katarina plockar "trädjorgubbar" med en Druze. Jag tycker fortfarande att det är superexotiskt att det finns livs levande druzer här...

Jag petar i Katarina Chekchouka. Klockan är knappt nio och vi äter frukost...

Havsutsikten gick inte av för hackor!

Ruiner pâ Campingen....

Solnedgângen sedd frân matbordet- vackert sâ det värker...

Ute pâ klipporna finns naturliga som bassänger med fiskar, krabbor och anemoner...

Campingen sedd frân havet

Stranden, med kristallklart vatten

Ni som inte ännu har testat camping i Israel och har en möjlighet att göra det borde absolut börja med Akhziv. Norr om Naharya, bara nâgra kilometer frân den Libanesiska gränsen ligger denna fantastisk vackra national park.

Akhziv är känt för sina havsanemoner och sköldpaddor men imponerar även med en tusenârig historia. Pâ hela Campingplatsen finns ruiner med arabisk och romersk stil, det är verkligen vackert.

Nere pâ stranden finns naturliga pooler med kristallklart vatten och om man vandrar ut pâ klipporna finns det "naturliga minibassänger" fulla med anemoner och fiskar.

Mycket grillning, narguila och farniente stod pâ dagordningen och nu känner vi oss redo att ta itu med ännu en arbetsvecka.

Om nâgra timmar kommer ett nytt besök, min holländska kompis ifrân Paris. Hoppas nu att vulkan- h*lvetet hâller sig styr...

Funkar inte paus-knappen?

Jag undrar vad folk som inte har barn gör hela dagarna...

Tänk att kunna städa huset pâ morgonen och komma hem pâ eftermiddagen och hitta allt EXAKT där man lagt dem... att kunna klippa hâret och komma hem utan att en hela armé skriker att det är fuuuult med page... att kunna sätta sig ner och läsa en bok, dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Underbart.

Allting är relativt. Grannen som har sex ungar mâste ju tycka att vi lever ett "Club-Med" liv härinne.

Visst fâr man gnälla ibland. Jag blir jätte trött pâ mina ungar emellanât, men som lillan alltid tjuter när jag blir arg" Du älskar oss ändâ- även fast du skäller"

I förrgâr ringde svägerskan, en barnlös snart fyrtioâring och undrade hur det var.

Jag svarade att det var fullt ös och att jag faktiskt var helt slutkörd. Hon svarade att om det var pga barnen som jag var trött sâg iallafall hon det som nâgot positivt. Det fanns en liten klang av vemodighet i rösten...

Där fick jag sâ jag teg, jag kände mig verkligen egoistisk och taskig.

Man ska tänka efter innan man gnäller.

Snaart bär det av norröver...

... men vi kan ju inte ta oss sâ lângt.
Ibland fâr jag känslan av att leva pâ en ö här i Israel. Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle klara mig som öbo, att klastrofobin skulle ta över.
I norr gränsar vi till Libanon och Syrien.
Att ta sig igenom sydLibanon upp till Beirut med livet i behâll skulle nog kunna klassas som ett mirakel och i Syrien tror jag inte ens att vi kommer in. Jordanien kan vi nog egentligen âka till, pâ typ en dagsutflykt till Petra eller nâgot men jag tror inte, trots att det râder fred mellan Israel och Jordanien, att det är ett lämpligt semestermâl för en Israelisk familj. Sinaï öknen i söder kryllar av Alqaïdagalningar som bara väntar pâ att fânga en levande Israel- sâ det är ju heller inte att tänka pâ...
Vi âker sâ lângt det gâr längs kusten- nästan- och tar tältet och vänner med oss.
Riktning Naharyiah. Med entrecôte, rödvin ( biensûr ) och diverse delikatesser i kylväskan. Vi är lyxcampare, med tjocka madrasser som blâses upp med hjälp av cigaretttändaren i bilen- automatiskt-ingen behöver tuppa av pga hyperventilering innan vi kommit i ordning och vi har jättetält som mer än väl rymmer en fembarnsfamilj. Jag tror tom att alla kan stâ upp inne i tältet samtidigt...
Vädret ser ut att bli bra, de annonserar trettio grader ungefär- perfekt. Nu väntar vi bara pâ att klockan ska bli "imorgon"... tick-tack...

Nu ska jag tukta jnouns!

När vi var i Akko köpte jag en pâse Bkhour.

I varje hus finns det smâ andar, eller jnouns som de ocksâ kallas, ibland är de elaka. de kan gömma strumpor sâ att du bara har en av varje sort, de kan göra sâ att du bränner maten eller hälla i en näve salt i grytan pâ spisen när du har ryggen bortvänd. Riktiga sattyg med andra ord. Makens mormor förklarade ganska snart för mig- ovetande skandinavsika som växt upp lâng bort frân dessa varelser- att det bästa man kunde gör var att lägga ut pistachenötter lite här och var i huset. "Les jnouns" älskar nötter och blev pâ gott humör, pâ sâ sätt kunde man hâlla dem shack nâgra dagar.

Ett annat knep är Bkhour, en slags rökelese som man bränner i en kanoun. Det ryker förskräckligt, luktar konstigt men är otroligt effektivt mot just jnouns och andra onda andar. Man gâr omkring med "le kanoun" i varje rum i huset för att vara pâ den säkra sidan. Vill man känna sig säker pâ att ingen är avundsjuk eller har " satt ögat" pâ nâgon i familjen kan man sedan ställa den pâ marken och lâta alla hoppa över den.

Jag tycker det är skitkul med sâdana seder och har en alldeles egen kanoun inhandlad hos en "expert i ämnet" därborta, i Tunisien. Sâ nu ska jag fâ bukt pâ mina jnouns sâ kanske de visar var de lagt alla omaka sockar...

Omvandlingen har börjat...

I gâr märkte jag först när jag lämnat av lillan pâ dagis och var pâväg tillbaka till bilen att jag parkerat mitt i gatan...

Häromdagen pâ Stormarknaden, plockade jag i mig ett par oliver frân hinken, passerade kassan, plockade i varorna och spottade ut olivkärnorna pâ mitt pâ parkeringen utan att skämmas...

I veckan när jag köade hos slaktarn sa jag till en kvinna pâ skarpen som försökte tränga sig före mig ...

Jag lyckades pruta pâ chouken i söndags!

I morse när jag skulle parkera bilen vid kaféet här nedanför stannade jag mitt i, sâ att ingen annan kunde ta sig förbi. Vis av mina misstag har jag äntligen fattat att om nâgon annan tar sig in pâ parkeringen blir man i âtta fall av tio snuvad pâ sin plats...

Jag kan bâde se och känna skillnad pâ thina och humousse...

Jag har nästan fâtt snits pâ det där lite lângdragna, suckande "bseeeeder" som alla kör med pâ mornarna. (Bseder betyder " i sin ordning" eller "bra" och är svaret man fâr när man frâgar hur folk mâr)

När jag lämnar lillan pâ dagis sliter jag upp dörren precis som alla andra och ropar "boooker tov!!! " ( godmorgon) sâ hela dagis hör, detta utan att rodna eller känna mig pinsam.

Jag kan sjunga hela första versen pâ Yoval hameboulbal! ( En Israelisk kille som gör tvprogram för barn)

Men att lyckas ta bort skalet pâ fâgelfröna inuti munnen, svälja kärnan och sedan spotta ut skalsmulorna tar nog nâgra âr till, jag har i ärlighetens namn inte ens börjat träna...

Har ni ocksâ ändrat beteende i era länder?

Livet är orättvist

När vi kom hit lärde sig vâr stora kille hebresika pâ sex mânader. Han behöver idag sporadisk hjälp med att fâ vissa texter förklarat för sig, man kan inte säga att han har svârare för sig i skolan än vilken Israelisk unge som helst.
Lillan sattes pâ dagis och började prata hebreiska efter nâgra mânader. Hon talar idag lika bra hebreiska som franska och kallar mig inte maman eller mamma utan "imma".
Mellankillen var det alltsâ värre med. Extra lektioner pâ extralektioner. Han pluggar fyra gânger sâ mycket som storebror och lyckas ändâ inte.
Ângest- tänk om han har inlärningsproblem...
Varför förstâr han inte när storebror fattar...
Vad har vi gjort för fel...
För bara nâgra veckor sedan sa jag till maken med en växande klump i halsen att vi nog var tvungna att söka hjälp, att nâgot inte stod rätt till. Jag var t om i skolan och bad att han skulle fâ gâ om ett âr- nâgot som tydligen är otänkbart här. Jag fick blannkt nej och nâgra " usch-vilken-hemsk-morsa "blickar.
Jag som i princip aldrig ângrar beslut vred mig i ângest över att jag inte satt honom i lekskolan istället för i ettan när vi flyttade hit som rektorn föreslagit.
Sista utvägen var hjälpfröken. Skolan försäkrade mig om att hon var fantastisk, hon skulle dessutom snabbt kunna analysera inlärningsproblemen och guida oss om det var nâgot allvarligt fel.
Idag kom sonen hem med ännu ett sprâkprov; 97/100.
Jag vâgar knappt tro att det är sant.
Tänk om det lossnar nu, tänk om det kunde vara sâ rättvist...

Tel Aviv

Stranden och Jaffa längts bort...

Tel Aviv sett ifrân Jaffa. Jag älskar den utsikten!

Strandpromenaden...

En Bokhandel...

Panchisarna sitter i klasar längs strandpromen och spelar domino och backgammon...

Tel Aviv ligger bara en halvtimmes bilfärd frân Natanya.

Vi är där ganska ofta pâ kvällarna för att ta ett glas vin pâ nâgon uteterass eller kanske tom gâ pâ disco- fyrtioârskrisen kallas det ror jag...

Dagtid är det ocksâ mysigt. Det kryllar av affärer med billiga kläder. De är inte alltid snygga. Det kinesiska stuket tilltalar inte mig- och här är i princip ALLT "made in China", men letar man lite sâ kan man fynda.

Igâr sâg jag bikinis för trettio shekel; ca 6 Euros tex.

Vännerna har âkt hem. Fyllda med nya intryck och med mätta magar. Maten här är förödande god och problemet är att folk tycks äta jämt. Det är svârt att stâ emot trycket, särskilt när man är pâ semester...

Vi börjar en ny arbetsvecka, en kort. Pâ torsdag âker vi pâ lânghelg med tält och barbeque i bagaget...