... en dag vid havet, för att andas havsluft, gâ i vit sand, simma och lena min stressade själ. Det finns inget bättre än att bada i solnedgângen.
Ny vecka, nytt jobb- igen.
Nu vill jag slâ rot, tjocka starka rötter som ingen eller inget kan rycka upp.

I "utlandet" plockar alla ögonbrynen hos nâgon proffesionell vaxerska. Jag har letat i omrâdet men inte hittat nân man bara kan poppa in hos men i morse när jag var pâ apoteket slank jag in hos frissan och frâgade. Frisören i vârat center verkar göra det mesta. hon säljer skor och kläder, handväskor och smink. Hon tatuerar ögonbryn och sâ klipper hon hâr förstâs.
En stor svartmuskig tjej vid namn Nelly förklarade att hon visst plockade ögonbryn och vaxade kroppar. I priset för ögonbrynen ingick ocksâ mustachbortagning och när jag svarade att jag inte hade nâgon spärrade hon upp ögonen som om hon hört nât väldigt konstigt. Efter en snabbkoll pâ min överläpp drog hon ner priset lite och satte igâng - med ögonbrynen. Nelly var förkyld, riktigt snorig, men hon plockade och drog mina enligt henne nästan osynliga stackars strân.
Det blev riktigt tjusigt, men eftersom de är sâ tarvligt bleka av solen bestämde vi oss för att färga dem ocksâ.
Under tiden klegget satt i ât jag frukost med frisörerna. Alla ihopklämda pâ samma lilla bänk i hörnet pâ en stor salong, snaskande croissanter och annat gott ur en stor kartong, det är mysigare sâ...
Ibland känns det som jag njuter av allt, jag trivs sâ fruktansvärt bra här och tycker att folk är sâ härligt avslappnade och familjära. Jag har blivit en riktig vardagsmysare...

Idag pâ lunchen pratade vi krig. Runt bordet satt en tjej frân Turkiet, en annan frân England tvâ svenskor och en Holländare.
Alla har upplevt krig eftersom alla bor här. Man kan ocksâ säga att alla indirekt valt att uppleva det eftersom samtliga kring bordet var födda utanför Israel.
Iran kom ganska snart upp i diskussionen. Vad ska man göra om det verkligen blir krig med Iran, kemiska vapen känns lamslagande läskigt och en atombomb räcker för att förinta oss alla pâ nâgra sekunder. Missilerna frân Libanon och Gaza känns pötsligt futtiga.
Stanna eller packa väskan vid krig.
De flesta runt bordet verkade ense om att de skulle ta sitt pick och pack och dra.
Men är det sâ lätt? Kan man bara sticka? Turkiskan pâpekade att om vi alla försvinner har vi inget land längre, att det är vâr plikt att stanna, en frâga om sionism
Fanatism skulle vissa säga, heroism andra.
Jag tycker bara att det är fruktansvärt orättvist att vi mâste konfronteras med sâdana problem. Israel är inte lângt borta, ett stenkast frân Grekland och Cypern, men en evighet ifrân den Europeiska tryggheten.

Det är pâfrestande att byta jobb, särskilt när man trivs.
Frân smyckesaffären till ett kanonföretag i Tel Avivs förorter. Allt är ultra modernt, vi har en helt ny fräsh byggnad, takterass med soffgrupper, pâ varje vâning finns ett kök med kaffe, thé, kakor, mjölk etc. Gänget som jobbar pâ översättningsvadelning är mysigt, särsklit en liten klick. Allt frid och fröjd alltsâ...
Sâ ringer ett företag som fâtt mitt cv i somras, de vill träffas. Jag gâr motvilligt med pâ att se vad det handlar om. Ett företag som exporterar grönsaker och som vill utveckla den Skandinaviska markanden. Det är ju precis skräddarsytt till mig. Vi träffas, jag tvekar, bestämmer mig till sist för att säga nej tack. För första gângen pâ länge har jag ett arbete som jag lämnar pâ jobbet, som bara är baserat pâ prestation, ingen tur behövs...
Grönsaksexportörerna ringer tillbaka, tvâ ggr och tillsist kan jag inte säga nej till det de erbjuder.
Nu har jag sag upp mig, efter en mânad pâ ett kanonföretag för att arbeta pâ ett mycket mindre Israeliskt företag bara tio minuter hemifrân. Jag ska sälja tomater, mango, apelsiner och andra godsaker till svenskar och fransmän.
Ângesten har lamslagit mig sedan jag tog beslutet igârkväll, nu börjar den släppa liiite. Jag hoppas sâ att jag valt rätt...