Mazal tov Victoria och Daniel

Jag tycker hela er historia är vacker.

Jag är stolt över en kronprinsessa som vâgar stâ för sina egna idéer och kämpa för det hon anser är rätt.

Vive la Suède,

Vive la monarchie

Vive les mariés!

Morgonstyr

I morse gick jag upp i ottan, som vanligt. Det är extra viktigt att ta vara pâ morgontimmarna i ett land där hettan nästan är ett problem.
Efter att ha lämnat av barnen i skolan begav jag mig till chouken i Natanya.
Jag älskar stället.
Det är ett jäkla liv och massor av folk .
Färskt bröd lassas ut frân gammaldags ugnar och säljs mitt pâ gatan, grönskastânden är överfulla av otroligt billiga frukter, färska grösaker och örter.
Man kan handla i princip allt i matväg och kräva att smaka pâ precis varenda vara man köper.
Nu ska jag ta mig ner till kaféet och fika med mina fransyskor. En liten paus innan matlagningen.
Ikväll fâr vi finfrämmande frân Sverige...

Men allvarligt,

de där trumpeterna de blâser i under VM fotbollsmatcherna, vad fyller de för funktion?
Blir man glad?
Blir spelarna pigga och känner sig pâhejade?
Är det pittoreskt?
Nej.
Nej.
Nej.
Fransmännen är skit irriterade pâ oljudet som överröstar spelarna själva och gör konversationer omöjliga pâ plan.
Bara sâ ni vet, ifall de inte vinner, att det inte beror pâ oskicklighet eller nât.
Mig driver oväsendet till vansinne, det lâter ju nonstop mer eller minder under precis hela matchen, jag kan inte lâta bli att lyssna.
Det enda positiva med dem är ett ett Israeliskt företag har tjänat storkovan pâ dessa vuvuzelas pâ nätet- det sitter ju som en smäck sâ här i bojkottstider.

Att kämpa för rätten till välmâende...

Som jag ofta säger har de flesta som bor här en historia.
Det har väl alla säger ni. Visst, men mer eller mindre rafflande kanske.
Folk som valt att bo i Israel kommer frân hela världens och har av nâgon anledning valt att bryta upp.
Vi spenderade förra chabat med en av vâra sekreterare och hennes nyfunna kärlek.
Hon har en ganska sorglig historia bakom sig med en make som insjuknade i cancer och gick bort när hon var 36 âr.
Med tvâ barn pâ 3 och 9 âr, och depressionen hack ihäl föreslog hennes far i desperation, att hon skulle ge Israel ett försök. Hon vägrade först, som de flesta som upplevt likartade situationer kände hon en direkt aversion mot den G*d hon alltid bett till och Israel var verkligen inget ställe hon ens funderat pâ att ge en chans.
Eftersom hon inte hade sâ mycket att välja pâ och eftersom bâde hon och barnen höll pâ att gâ under i sorg bestämde hon sig för att undersöka saken lite närmare.

Hon kontaktade The Jewish Agency och lämnade in en förfrâgan om att bli mottagen pâ en kibbiutz i Norra Israel. En eftermiddag i Januari kom ett telefonsamtal frân Paris. En kibbutz hade accepterat henne kandidatur och hon var välkommen tillsammans med barnen som fâtt plats pâ dagis respektive skola.

Beslutet togs efter bara nâgra timmars funderande. Hon hade inget att förlora och bestämde sig att ge sig själv och barnen en sista chans.Hon ville iväg, klarade inte av att vara kvar i huset där hon sett barnens far tyna bort och kände det som att även barnen behövde byta vardag och börja ett nytt liv.

Hon anlände till kibutzen med barnen en kall vinternatt. Klockan var tre pâ morgonen och hon tänkte med grâten i halsen att "det här gâr aldrig vägen - jag klarar det inte." Hon beskrev paniken när taxin körde iväg och hon stod själv utanför sitt lilla hus, med en sovande pojke pâ armen och en orolig nioâring i handen. Bara nâgra mânader innan levde hon i en stor villa pâ Rivieran. Kontrasten var enorm.

Varken hon eller barnen talade hebreiska men fick undervisning pâ kibbutzen.
Timmar blev till dagar, veckor och mânader och sakta men säkert helades hennes trasiga själ. Livet i grupp gjorde henne gott. Folk var extremt vänliga och öppna, det fanns alltid en hjälpande hand och uppmuntrande ord. Barnen sattes genast i skola och kvinnan arbetade i matsalen. Sonen, som trots sina tre âr upplevt mer sorg än de flesta fick sakta men säkert tillbaka sin livslust och njöt av sin frihet. Flickan fick nya vänner, lärde sig snabbt sprâket och började leka och skratta igen, som alla andra flickor i hennes âlder.
Efter en tid pâ kibbutsen kände sig familjen tillräckligt stark att börja ett alldeles eget liv.
Idag är barnen 6 och 12, endast tre âr har gâtt.
De ser ut att mâ fint. Kvinnan har träffat en ny man och de verkar ha planer tillsammans för framtiden. Sâren är nyläkta men ärren sitter i för alltid.

En sorglig historia, men framförallt en historia om en kvinna som vägrar ge upp, som vägrar sluta hoppas och som är beredd att slâss för det lilla hon har.
Ännu en historia som bevisar att man faktiskt kan- om man vill.

Invandrarmentalitet

... finns det?
I gâr kväll var jag pâ middag. Fransk middag- s'il vous plaît. Inte ett ord hebreiska pâ hela kvällen, ingen humousse och narguila sâ lângt ögat nâdde.
Alla är i samma âlder.
Alla har barn som är tvâ eller flersprâkiga.
Alla älskar Israel men alla vill pracka pâ ungarna det franska arvet.
Hâlla upp dörren, be om ursäkt om man stöter till nâgon, kindpussar, föräldrarespekten... listan kan göras lâng.
Vi är Israeliska fransmän, eller franska Israeler om ni insisterar. Stämpeln sitter lika benhârt som accenten.
Vâra barn talar franska med hebreisk accent, fâr panik när humoussen tagit slut och highfivar pizzabagaren, han i tjorren och ett antal andra vuxna som jag inte har en aning om vilka de är.
Som föräldrar vill vi ta det bästa frân de tvâ kulturer de lever i och överföra vad de tycker är viktigt till vâra barn.
Men barnen stretar emot. De växer ju upp här och vill vara som alla andra.
Nästan alla är lika dana. Jag skulle tycka det var urgulligt om nâgon av mina killar gifte sig med en flicka vars mammma eller farmor kom frân Sverige. Kanske mest för min egen skull, min sons svärmor kanske kunde göra prinsesstârta och kanelbullar och sâ kunde vi sitta där och prata om kungahuset och lyssna pâ Taube och Carola Häggkvist...
Om mina söner väljer en annan mentalitet, eller en annan hudfärg än den bleka skandinaviska är det självklart okej. Det viktigaste är att mina blivande sonhustrur är trevliga.
Jag tvingar heller inte barnen att behâlla sina franska manér, jag insisterar bara- envist.
Kanske är det där skillnaden ligger mellan bra och dâlig invandrarmentalitet ligger.
Förmâgan att behâlla lite av sitt "egna" och krydda med lite av det nya, inte förkasta vare sig det ena eller det andra. Resultatet kan enligt mig inte bli annat än intressant och smakfullt.

Nu är vi fria det onda ögat!

Man har ju lite störningar efter att ha levt med sefarader i snart 20 âr.

Efter att ha hört hur farligt det är med det "onda ögat" är jag ocksâ försiktig. Ibland spärrar jag upp handens fem fingrar i en alldeles egen "khamsa" för att skydda mig mot avundsjuka och illvilja.

Idag har jag gjort Pkhor, den jag köpte pâ chouken i Akko.

En slags rökelse som skyddar huset frân bâde det ena och det andra. Egentligen borde jag göra det varje fredag, precis innan chabat, men jag tycker det är lite överdrivet- sâ mânga avundsjuka människor kan det ju inte finnas i vâr närhet. Det onda ögat sprids hur som helst, tom via telefonen och jag har precis lagt pâ luren...

Jag har en alldeles äkta "kanoun" ( keramik mojängen ni ser pâ bilden). Den är handgjord i en liten judisk by i Djerba i Tunisen.

Det luktar sött av kryddblandningen, röken är tjock och man ska gâ igenom alla rum och även göra nâgra circlar framför ytterdörren.

Jag kommer ihâg vâr Norrländska aupairflicka Joanna som bodde hos oss i Frankrike. Hon lâg och sov i sitt rum när makens faster kom och gjorde pror i huset. Jag försökte missleda fastern men hon förklarade att alla rum var tvugna att rökas ner. Hon klampade in i rummet där Joanna sov och gjorde stora cirklar med rökelsen, jag bad en bön att aupairen inte skulle vakna, vilket hon tack och lov inte gjorde...

Imorgon tar jag kontoret ocksâ- lika bra det...

Att skratta är sâ viktigt.

Igâr var jag hos gynekologen.
Aaahh, OULRRRiKA, det lâter svenskt sa han med rynkad panna, varför stâr det att du är fransyska här?
Jag förklarade att jag levde i Frankrike innan jag blev Israel.
Jahaa. Svenskorna ja, de har ett fantastiskt rykte sa gynekologen drömmande. Vet du vad det beror pâ?
Ja, svarade jag, Det är väl Fellini, Fontana di trevi...
Neeej, inte alls, vad pratar du om?( kultur är inte Israelens starka sida)
-Kibbutzerna sa han upphetsat, om du visste vad som hände pâ kibbutzerna här när jag var ung...
Nu viftar han med handen att jag kan gâ och byta om bakom skynket, och fortsätter att berätta om sin bästa kompis som gift sig med en Danska.
När jag sitter i stolen och blir undersökt förklarar han entusiastikt att Danskorna inte tappat stinget sedan 90 talet. Han hade själv varit och hälsat pâ sin kompis i Danmark och sett med egna ögon.
Det som han tycket var allra roligast var fulla cyklande danskar. Han var tvungen att resa sig upp och visa hur en full dansk cyklist sâg ut för att jag verkligen skulle förstâ.
Jag tror att det är första gângen jag gapskrattar i en gynstol, i vanliga fall är jag nervös sâ jag nästan skakar.

Svensk logik

Att resa till Egypten är helt okej i Sverige.
Att de precis öppnat gränsen mot gaza efter att,hand i hand med Israel utfört blockad, att de skjuter en stor del av de Afrikanska flyktingar som försöker ta sig in i Israel gör ingeting.
Gâ in pâ vilken resebyrâ i Sverige som helst, och du fâr höra att Egypten är ett fantastiskt land. Ingen demokrati, men underbart att semestra i.
Det är billigt och sâ vill Egypterna köpa svenska kvinnor för kameler och det är grejjer det. Anekdoter att berätta i fikarummet pâ jobbet... 118 kameler vill karln ge för Anita, 118!! Vi avböjde dock. Egyptern tycker fÖrmodligen att shortsklädda, illröda Anita liknar ett fnask, men det fattar inte Svensken och Anita, ja hon fick känna sig lite uppskattad av det manliga könet. Karln var dessutom med all säkerhet nykter...
Idag stâr det att läsa i Israelisk tidning om en incident i Alexandria i Egypten.
En kille pâ ett internet café fick huvudet krossat mot en järndörr, en trappa och ett bord, precis utanför caféet.
Av polisen.
Han dog sâklart.
Men inte av krossat huvud, utan av jointen han pâstâs ha svalt när han fick syn pâ polisen...
Jag menar inte att man inte ska resa till Egypten. Men när man fÖds med en pekpinne i handen tycker jag att omvärlden kan kräva logik i ens agerande.
Jag ser absolut ingen logik i att Svenskar semestrar i Egypten.

Släkten är värst...

"Du ser trött ut" sa min kompis Coralie idag när vi sâgs pâ stranden.
Jag passade pâ att gnälla lite extra om hur stressigt mitt liv är, hur mycket jag arbetar, att det gâr trögt, att jag behöver vila.
Hon lyssnade artigt och berättade sedan att en av vâra gemensamma släktingar hade fâtt besök av maffian hemma i lägenheten. De hade slagit mannen blodig, framför frun, och hotat med att döda ungarna om de inte pungade ut med en ganska hârresnade summa pengar som maken varit smart nog att lâna och spendera.
Helt plötsligt kände jag mig lite mindre trött och tom lite mindre irriterad pâ maken som lyckats reta upp mig under morgonen.