Att kämpa för rätten till välmâende...

Som jag ofta säger har de flesta som bor här en historia.
Det har väl alla säger ni. Visst, men mer eller mindre rafflande kanske.
Folk som valt att bo i Israel kommer frân hela världens och har av nâgon anledning valt att bryta upp.
Vi spenderade förra chabat med en av vâra sekreterare och hennes nyfunna kärlek.
Hon har en ganska sorglig historia bakom sig med en make som insjuknade i cancer och gick bort när hon var 36 âr.
Med tvâ barn pâ 3 och 9 âr, och depressionen hack ihäl föreslog hennes far i desperation, att hon skulle ge Israel ett försök. Hon vägrade först, som de flesta som upplevt likartade situationer kände hon en direkt aversion mot den G*d hon alltid bett till och Israel var verkligen inget ställe hon ens funderat pâ att ge en chans.
Eftersom hon inte hade sâ mycket att välja pâ och eftersom bâde hon och barnen höll pâ att gâ under i sorg bestämde hon sig för att undersöka saken lite närmare.

Hon kontaktade The Jewish Agency och lämnade in en förfrâgan om att bli mottagen pâ en kibbiutz i Norra Israel. En eftermiddag i Januari kom ett telefonsamtal frân Paris. En kibbutz hade accepterat henne kandidatur och hon var välkommen tillsammans med barnen som fâtt plats pâ dagis respektive skola.

Beslutet togs efter bara nâgra timmars funderande. Hon hade inget att förlora och bestämde sig att ge sig själv och barnen en sista chans.Hon ville iväg, klarade inte av att vara kvar i huset där hon sett barnens far tyna bort och kände det som att även barnen behövde byta vardag och börja ett nytt liv.

Hon anlände till kibutzen med barnen en kall vinternatt. Klockan var tre pâ morgonen och hon tänkte med grâten i halsen att "det här gâr aldrig vägen - jag klarar det inte." Hon beskrev paniken när taxin körde iväg och hon stod själv utanför sitt lilla hus, med en sovande pojke pâ armen och en orolig nioâring i handen. Bara nâgra mânader innan levde hon i en stor villa pâ Rivieran. Kontrasten var enorm.

Varken hon eller barnen talade hebreiska men fick undervisning pâ kibbutzen.
Timmar blev till dagar, veckor och mânader och sakta men säkert helades hennes trasiga själ. Livet i grupp gjorde henne gott. Folk var extremt vänliga och öppna, det fanns alltid en hjälpande hand och uppmuntrande ord. Barnen sattes genast i skola och kvinnan arbetade i matsalen. Sonen, som trots sina tre âr upplevt mer sorg än de flesta fick sakta men säkert tillbaka sin livslust och njöt av sin frihet. Flickan fick nya vänner, lärde sig snabbt sprâket och började leka och skratta igen, som alla andra flickor i hennes âlder.
Efter en tid pâ kibbutsen kände sig familjen tillräckligt stark att börja ett alldeles eget liv.
Idag är barnen 6 och 12, endast tre âr har gâtt.
De ser ut att mâ fint. Kvinnan har träffat en ny man och de verkar ha planer tillsammans för framtiden. Sâren är nyläkta men ärren sitter i för alltid.

En sorglig historia, men framförallt en historia om en kvinna som vägrar ge upp, som vägrar sluta hoppas och som är beredd att slâss för det lilla hon har.
Ännu en historia som bevisar att man faktiskt kan- om man vill.