7 hemlisar pâ begäran...

Min kompis pâ Filippinerna, Katarina, som jag aldrig träffat men som jag läser och diskuterar med nästan varje dag har gett mig en utmärkelse.

Jag glittrar hela jag...

Hon vill att jag berättar 7 saker om mig själv som ni inte vet...

Varsâgoda:

1. När jag arbetade pâ en kurdisk resturang vid foten av Sacré Coeur i Paris som tjugoâring serverade jag ett flertal tillfällen Jalal Talabani ( Iraks president).

2. Jag är fruktansvärt mörkrädd. Om maken inte är hemma sover âtminstone ett av barnen i min säng och alla lampor är tända hela natten.

Jag fantiserar om allt frân spöken till yxmördare som tar sig in via fönster eller balkonger...

3. Jag tycker debatten om huruvida homosexuella ska fâ gifta sig i kyrkan eller inte är helkonstig. Kyrkan är kyrkan och behöver inte anpassa sig till samhället. Däremot har jag självklart inget emot homosexualitet i sig, var och en lever som de vill.

4. Jag har varit ute och festat med Kenneth Andersson ( den superkända fotbollspelaren) utan att frân början fattat vem han var. När det blev kalabalik utanför ett av Paris häftigaste inneställen frâgade lite försynt om han var kändis. Fotboll har aldrig varit min grej...

5. Jag ber ofta morgonbön.

6. Jag har bott halva mitt liv i Frankrike, talar franska med maken och barnen -nästan allt jag skriver är pâ franska, shoppinglistor, komihâglappar etc. jag bâde tänker och drömmer pâ franska.

7. Mina allra bästa vänner har nâgot gemensamt. De är gifta med nâgon som inte har samma nationalitet som de själva. De som är ogifta kommer frân hela världen. Jag gillar folk med öppet sinne och känner mig pâ nâgot lustigt vis mer hemma i mixade omgivningar.

Au revoir Paris...shalom Israel!

Det handlar verkligen om tvâ världar, olika, men ändâ en del av mig.
Jag vet precis hur jag ska föra mig i den ena, kan med ett ögonkast klassa in folk i alla dessa viktiga sociala fack. Jag använder de rätta orden, de som är i harmoni med mina skor, mina kläder- min look à la Parisienne...
Ingen jag talar med som inte känner mig har nâgon aning om vem som verkligen döljer sig under kavajen.
Ingen utom möjligen en, vi kallar honom doktor B. Doktor B är frân Algeriet och undrade hur det kom sig att jag hade en svag nordafrikansk accent när jag talar franska.
Maken är ju Tunisier, vilket jag berättade för doltor B som sâg nöjd ut och undrade om jag gjorde Ramadam...
Nu har jag lämnat Bling bling världen och är tillbaka i den mer robusta osminkade yom yom - den Israeliska vardagen.
Tvâ stora blâsor pâ vardera stortâ pâminner mig om högklackade skor, huden är glad att andas igen utan ett lager makeup och jag kan tala i telefonen utan att folk himlar med ögonen och hyssjar för att jag pratar för högt.
Det är roligt att besöka mitt lite chicare jag, mina vänner och gamla kvarter. Paris är verkligen vackert sâ det värker- men hemma är här, trots attentat och fredsprocesser som ingen tror pâ, trots fukt och hetta. Det tog ett tag att hitta hit, men nu när jag äntligen funnit ett ställe som jag är lycklig att komma hem till känns det som det var värt besväret.

Dagens örfil

Fick jag pâ hemvägen frân tunnelbanan dâ jag slank in i en bokhandel för att köpa böcker till tioâringen.
- Vilka böcker letar du efter frâgar en käck 20 âring
- Äventyrs böcker svarar jag lika käckt. Jag köpte Vi fem av Enid Blyton men han gillade inte dem...
Tjugoâringen strosar iväg och tar fram en bok.
- Den här är ungefär som Vi fem, fast det är mer "vâr epok"