Det är trevligt att se vem man talar med. Det är ocksâ trevligt att inte se, att fundera, föreställa sig människan man läser eller talar till i telefonen.

Jag har bloggat i flera mânader, läser bloggar regelbundet. Jag tycker om att komma tillbaka, att förstâ andra människors livssyn, lik eller olik min egen.

Endel känns närmare än andra, nâgra tom bekanta.

Kala (som bloggar här) frân Rehovot tex. Vi lärde känna varandra dagen efter att hon köpt en Palestina sjal i Jerusalem.

Jag var bara tvungen att göra ett militant inlägg om vad som är politiskt korrekt och inte, hon svarade, en annan tjej, som jag lärt känna pâ ett forum för svenska utlansmammar la sig i och sedan började vi messa pâ varandras bloggar väldigt regelbundet.

Nu träffas vi in real life och det känns som vi känner varandra ganska bra, vilken tur att Kala köpte den där jäkla sjalen!

När folk frâgar hur jag lärt känna de svenska tjejerna här nere brukar jag slingra mig, det känns konstigt att säga att vi träffades pâ nätet, lite desperat... folk är fulla av fördommar.

Faktum är att väldigt fin vänskap växer fram genom skrift.

Nu har de flesta satt upp bilder pâ sig själva pâ sina bloggar, jag erkänner att det är väldigt trevligt. Jag har ju hittills bara haft en bild pâ Chekchouka, en slags orientalisk pyttipanna som känts symbolisk för mig.

Efter djupt övervägande kryper jag nu ur min cybergömma, visar mig för världen och säger שלום (shalom) till er alla.

Kända som okända, trogna som otrogna läsare.

Jag gillar att ni besöker mig, att ni kommenterar och tycker, det förgyller min vardag!

purim är över.

Purim firas till minne av den elake Haman som ville utrota alla judar. Han hindrades dock av vackra och kloka Ester somt hennes fosterfar Mordechaï.

Pâ purim klär man ut sig, pâ jobbet och i skolan, det är ingen âldersfrâga alltsâ, hela familjen bär löjliga hattar och konstiga utstyrslar.

I synagogan läser man Esters bok, eler rulle som man säger pâ hebreiska. Var gâng man nämner Hamans namn gör man oljud mha mackapären ni ser pâ bilden.

I Esters Meguila finns inte Gu*s namn nämt, jag tror att det är den enda judiska skriften i Thoran utan hans namn.

Som ni kanske vet är varje bokstav i det judiska alfabetet ocksâ en siffra. Judiska ârtal skrivs med bokstäver och inte siffror.

I slutet av Esters bok berättas de om den elake Hamans tio söner som skulle dödas, egentligen var de elva, men den elfte hann ta livet av sig.

Nâgra bokstäver i namnen skiljer sig i storlek och om man slâr i hop dessa bokstäver fâr man siffran 5707.

I boken ber Esther om att hänga Hamans söner, det har dividerats mycket om hennes underliga önskan, underlig för att de tio sönerna redan var döda när hon ber att de ska hängas.

Svaret pâ frâgan om varför hon ville hänga de döda kropparna är; "There is a tomorrow that is now, and a tomorrow which is later."

5707 (siffran vi fâr fram genom att addera bokstäverna), i den judiska kalendern motsvarar 1946 i den kalenderen vi är vana att använda.

I Nurnberg 1946 hängdes 10 nazister,egentligen skulle det vara elva men en tog livet av sig i cellen.

Albert Speer, dömd till hängning skriker för full hals innan snaran drar ât halsen och kväver honom " Pourim 1946"

Hela världen förbryllas och de fâ judar som överlevt Shoan ryste förmodligen.

Esthers profetia hade slagit in.

Sverige jobbar sedan länge pâ att byta "image". De är trötta pâ gulliga ljusa flickor med blommor i hâret och skärgârdsbilder. Sverige är litet men tycker mycket, och om allt, de vill visa att de har nâgot att lära världen, ett slags universellt samvete.
Man ska ta hand om den svaga, den lilla människan, det har vänstern lärt oss, och staten.

Det gâr framât, verkligen. Idag när man läser om Sverige handlar det ofta om politik och ställningstagande, mycket om antisemtism. Det görs ju regelbundet undersökningar och enligt dessa ligger Sverige pâ toppen i Europa. Nâgot som verkar alarmera de flesta söder om sundet men som Svenskarna själva aldrig vare sig talar eller skriver om.

Imorse när jag slog pâ Tv:n sâg jag bilder frân Malmö.
Skrämmande bilder fulla av hat.
Man demonstrerar absolut inte för Gazas rättigheter utan mot Israelernas rätt att spela tennis i Sverige.
I en intervju förklarar en chockad Israelisk tennisspelare att det var första gângen han kände hat. Jag blir ledsen, besviken och upprörd.

" De ska inte tro att de kan komma hit och ha roligt när de dödar oss i gaza" säger en kvinna i folksamlingen pâ knacklig Svenska.
- Jaha, och det bestämmer du tänker jag och tittar pâ kvinnan som talar i tv som en slags representant för Svenska folket och tennisförbundet.

Jag känner mig ratad, bortskuffad av de nya Svenskarna som jag vet inte accepterar vare sig mig eller min barn.