Det är trevligt att se vem man talar med. Det är ocksâ trevligt att inte se, att fundera, föreställa sig människan man läser eller talar till i telefonen.

Jag har bloggat i flera mânader, läser bloggar regelbundet. Jag tycker om att komma tillbaka, att förstâ andra människors livssyn, lik eller olik min egen.

Endel känns närmare än andra, nâgra tom bekanta.

Kala (som bloggar här) frân Rehovot tex. Vi lärde känna varandra dagen efter att hon köpt en Palestina sjal i Jerusalem.

Jag var bara tvungen att göra ett militant inlägg om vad som är politiskt korrekt och inte, hon svarade, en annan tjej, som jag lärt känna pâ ett forum för svenska utlansmammar la sig i och sedan började vi messa pâ varandras bloggar väldigt regelbundet.

Nu träffas vi in real life och det känns som vi känner varandra ganska bra, vilken tur att Kala köpte den där jäkla sjalen!

När folk frâgar hur jag lärt känna de svenska tjejerna här nere brukar jag slingra mig, det känns konstigt att säga att vi träffades pâ nätet, lite desperat... folk är fulla av fördommar.

Faktum är att väldigt fin vänskap växer fram genom skrift.

Nu har de flesta satt upp bilder pâ sig själva pâ sina bloggar, jag erkänner att det är väldigt trevligt. Jag har ju hittills bara haft en bild pâ Chekchouka, en slags orientalisk pyttipanna som känts symbolisk för mig.

Efter djupt övervägande kryper jag nu ur min cybergömma, visar mig för världen och säger שלום (shalom) till er alla.

Kända som okända, trogna som otrogna läsare.

Jag gillar att ni besöker mig, att ni kommenterar och tycker, det förgyller min vardag!