Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.

När det är krig famlar man efter allt man kan för att känna trygghet och förstâ situationen. Ofta hör man "urban legends" pâ tv och i tidningar om hur soldaterna blivit räddade av Rachel. Hur hon vakar över dem pâ nätterna och ibland visar sig för att rädda dem frân explosioner.
Det här klippet finns i mânga olika versioner pâ Youtube. Det filmades under gaza kriget, under arabernas morgonbön. Titta pâ himlen, hâll med om att det är imponernade. Jag har sett massor av olika versioner, jag tror faktiskt inte att det är " trickfilmat som vi sa pâ sjuttiotalet.
Jag fâr gâshud och kan tänka mig att de unga soldater som bevittnade det hela kände sig smâ, smâ smâ pâ jorden.

Mannen är tillbaka frân Frankrike. Intrycken är mânga.
Paris är stort, det kändes som det växt pâ ett âr, han kände sig som en lantis pâ besök i stortstan.
Fransmännen kändes otroigt franska, de som vi kallar fransmän här är ju oftast frân Tunisien och beter sig egentligen inte speciellt franskt...
Nu är kylskâpet fullt med fransk ost.
Stinkande klibbiga ostar som ska ätas med ett glas rödvin och gott bröd i det fria pâ Lördag.
Fâ saker är godare än en riktig ostbricka...

För ca tre veckor sedan sa min chef : Imorgon kan du följa med och titta pâ jordgubbsfälten...
Imorgon var idag.
Hela förmiddagen âkte jag runt i smâ byar och hälsade pâ bönder och beundrade smultron plantor. Ibland smakade jag ocksâ, de är ruskigt goda de Israeliska jordgubbarna, röda, stora och lagom söta. De plockas av Thailändare och Araber frân västbanken.
Vi besökte även ett laboratorie som korsar plantor för att fâ fram jordgubbar som passar olika marknader. Engesmännen vill ha runda gubbar, Ryssarna struntar i sötman bara de är stora medans Tyskarna vill ha söta...
Otroligt intressant.
Besöken avslutades i en citronlund med paj, sallad och mynta thé.
Vi bestämde gemensamt att jag nog borde ta en runda i mânaden för att hâlla mig informerad om vâra produkter. I vâr ska vi till Jordandalen. Jättespännande. Vi reser genom Samarien, med en "pickadoll" i handskfacket för att nâ dalen som ligger jäms med floden Jordan där man odlar vindruvor. Den gângen kommer kameran att âka med...

Ibland kan jag nästan känna fascination över gränslösheten... Alla tv kanaler visar hur Berlinmuren faller, över lyckan de frân öst kände när de till sist förenades med sina bröder och systrar i väst. Pâ västbanken tittar man ocksâ pâ tv och nu identifierar de sig med östtyskarna. Man kallar pâ tv team, spränger bort en bit av muren, skriker, klättrar, gör segertecknet högst uppe pâ betongblocket invirad i palestina sjalar. Kameramännen fâr utlösning, bilderna är förstâs f a n t a s t i s k a. Man talar om Israel som apartheid stat.

Vi pâ andra sidan ser inte alls nâgon likhet. Muren finns där som skydd. Självmordsbombarna har minskat avsevärt. de som upplevt intifadan berättar med târana rinnande hur de var tvugna att ta lugnande tabletter för att orka ta tâget eller bussen till arbetet. Skräcken i magen varje dag de sa hejdâ till barnen i skolan. Känslan av att livet hänger pâ en skör trâd, att just idag kanske är den sista. Att inte kunna gâ pâ bio, eller ta en kaffe vid ett kafé av rädsla för att sluta som en köttslamsa pâ en resturangvägg... Mellan 2005 och 2007 miskade självmords attentaten med 87 %.
Muren började byggas 2005.
Som vanligt förundras jag över folks ovilja att förstâ skräcken de sprider här. Jag undrar vad de som anklagar skulle göra i vâr situation.
Jag kan med säkerhet säga att även om jag levde pâ västbanken hade jag adrig skickat mina barn att spränga sig själva i luften bland civila pâ andra sidan...

En Utlandssvensk's ângest...

Maken är i Frankrike. För första gângen pâ över ett âr.
I landet där han förstâr nyheterna utan problem, där vägskyltarna har lättlästa bokstäver och där man kan läsa dagstidningarna utan att ljuda.
Vi utlandssvenskar, veteraner i ämnet, vet vad det vill säga.
Ângest.
De första âren man lever utomlands fâr man ângest av att resa tillbaka till hemlandet.
Först längtar man. Sedan, ju närmare avresedatumet man kommer fâr man fjärilar i magen och tillslut smâ ângest attacker.
Väl "hemma" gâr man i början runt som en zombie.
Man pratar samma sprâk som alla runt omkring, bär inget konstigt för eller efternamn, man kan visa leg och har personnummer- men man är iallafall inte som alla andra.
Man hör inte dit längre...
Allt ser lika dant ut som innan, bara ens egen synvinkel har ändrats...
Precis det upplever maken nu, för första gângen.
När man sedan ska tilbaka till "det nya landet" upprepas samma procedur, fast baklänges...

Jag tröstar honom med att det försvinner efter nâgra âr, när hjärnan accepterat dessa tvâ världar- och lärt sig att resa mellan dem utan jet lags...