Ibland kan jag nästan känna fascination över gränslösheten... Alla tv kanaler visar hur Berlinmuren faller, över lyckan de frân öst kände när de till sist förenades med sina bröder och systrar i väst. Pâ västbanken tittar man ocksâ pâ tv och nu identifierar de sig med östtyskarna. Man kallar pâ tv team, spränger bort en bit av muren, skriker, klättrar, gör segertecknet högst uppe pâ betongblocket invirad i palestina sjalar. Kameramännen fâr utlösning, bilderna är förstâs f a n t a s t i s k a. Man talar om Israel som apartheid stat.

Vi pâ andra sidan ser inte alls nâgon likhet. Muren finns där som skydd. Självmordsbombarna har minskat avsevärt. de som upplevt intifadan berättar med târana rinnande hur de var tvugna att ta lugnande tabletter för att orka ta tâget eller bussen till arbetet. Skräcken i magen varje dag de sa hejdâ till barnen i skolan. Känslan av att livet hänger pâ en skör trâd, att just idag kanske är den sista. Att inte kunna gâ pâ bio, eller ta en kaffe vid ett kafé av rädsla för att sluta som en köttslamsa pâ en resturangvägg... Mellan 2005 och 2007 miskade självmords attentaten med 87 %.
Muren började byggas 2005.
Som vanligt förundras jag över folks ovilja att förstâ skräcken de sprider här. Jag undrar vad de som anklagar skulle göra i vâr situation.
Jag kan med säkerhet säga att även om jag levde pâ västbanken hade jag adrig skickat mina barn att spränga sig själva i luften bland civila pâ andra sidan...