Livet här är underbart. Ibland undrar jag vad vi gjort för att förtjänan lyckan som blivit vardag. Men som ni som läser här regelbundet förstâtt har lyckan sorgkanter. Livet här är hârt, och för att orka med hoten som ständigt hänger över oss lär vi oss att tänka kortsiktigt, att ta itu med problemen när de kommer.
Ett ämne som alla i Isarel engagerar sig i och som vi inte kan ruska av oss alls är Guilad Shalit. Jag har skrivit om honom massor av gânger. Soldaten som blev tillfângatagen av Palestinier när han gjorde armén 2006.
Alla Israeler följer Guilads familj som om det vore deras egen. Sorgen är kollektiv. Alla är medvetna om att Guilads öde kan hända igen och i princip vem som helst.
Idag hörde jag min 9 âring och min 7 âring samtala om Guilad i köket.
7 âringen undrar varför vi inte bara hämtar hem honom, 9 âringen förklarar att det är komplicerat, att de kanske tillfângatar de soldater som vill rädda honom ocksâ, att de använder honom som lockbete...7 âringen svarar att man kan skicka en bomb, 9 âringen förklarar att dâ dör ju även Guilad.
Det blir tyst och 7 âringen säger att han vill grâta när han tänker pâ Guilad.
Det värker i hjärtat. Det är fruktansvärt att lyssna pâ tvâ barn som diskuterar en sâdan hemsk situation.