De vet att du är olé hadash ( nyimmigrant ) när;

* Det tar 2 minuter att öppna ett fâgelfrö och sedan, när du äntligen lyckats, tappar innehâllet i sanden.

* När dina barn spelar fotboll i gympadojjor (de andra är barfota)

* När du ber om ursäkt när du stöter till en okänd människa i mataffären.

* När du använder kniven till att bre humouss pâ pitabrödet.

* När du under en fotbollsmatch inte skrikit "ben zona" (son of a bitch) en enda gâng.

* När du tror att han som vaktar parkeringen nickar för att hälsa...
(Nicken betyder "öppna bagageluckan sâ jag kan kolla om du har en bomb i den", om nicken är horisontal; " du ser inte ut som om du har en bomb, du kan âka utan att öppna bagageluckan")

* Om du hoppar till eller kanske tom skriker ( visslar och tittar i taket) när en ödla pâ över 40 cm sakta masar sig över trottoaren du gâr pâ ca 10 cm frân din stortâ. Förbipasserande kommer titta pâ dig som om du flytt frân Beckomberga. Tänk er en turist pâ Kirunas kommunala campingplats som skriker när han ser en mygga.

* Om du tar en rejäl bit av de där smâ gröna, avlânga paprikorna de ibland ställer fram innan maten kommer och sedan, efter att ha försökt lâtsas att allt är okej fâr andnöd, panik och dricker en liter vatten för att släcka eldsvâdan som just bröt ut i svalget.
Alltid provsmaka en mikro-gaffel av salladerna, den oskyldigaste av de alla fâr tabasco flaskan att verka mesig. Israelens smaklökar är rejält bedövade, jag har sett barn äta hela gröna paprikor utan att ens bli rosa pâ kinderna...

* Om du inte vet dagens dollarkurs. Alla läskunniga mellan 15 och 85 vet vad dollarn stâr i.

* När du vänder om och gâr tillbaka med kundvagnen eftersom vakten säger att du inte kan ta ut den pâ parkeringen. Allt gâr att diskutera, mânga nej är inte kategoriska men elastiska ja.

Idag ska jag följa med maken till telefon bolaget. Jag vet inte hur era är men min har tendens att tro att han är säker pâ saker som han inte har en aning om. Tex mobiltelefonens internet anslutning. Den var visst inte "unlimited" och mânadens räkning gick pâ en flygbiljett till Paris. Vi är i landet där inget kan tas för givet och allt mâste dubbelcheckas. Svärmor var hos frissan igâr, ett ja pâ den flyktiga frâgan " vill du ha en hârinpackning" kostade henne mer än själva frisyren. De glömde att säga att det var väldigt speciella ampuller frân Kerastase som skulle göra att hâret höll sig fint en mânad... Jag skrattade gott. De är pâhittiga sâ det förslâr.
Igâr kväll träffade vi en avlägsen kusin pâ släkt träff. Vi följdes ât pâ väg till bilen och gâr förbi ett enormt hus.
-Här bor vi sa tjejen,
-Oj vad fint sa vi,
-Fast vi bor inte i huset men i en husvagn pâ tomten.
Vi garvade och sa hejdâ.
Tydligen var det verkligen sâ. Huset tillhörde hennes brorsa som lät sin syrra och man som aldrig har jobbat bo gratis pâ tomten i husvagnen med deras barn.
Jag skämdes när jag insâg att vi gapskrattat ât henne, men jag tog för givet att hon skämtade...
Aldrig ta nât för givet och alltid frâga vad inpackningen kostar innan jag säger ja...

När vi var hos den religiösa familjen i Jerusalem pratade vi om livet. De religiösa ger ofta en liten kurs i uppträdande och eftersom vi var där adapterades nivân till oss. Vi talade om att göra gott omkring sig. Att inställningen till vad man gör är viktig. Ett barn eller en vuxen som frivilligt sopar rummet ( japp, här sopar man golven, heltäckningsmattor hör till ovanligheterna), viker sin tvätt, eller städar sina lâdor blir ju bemött va ett leende och kanske tom en kram. Samma handling utförd efter tjat och brâk, gjord med sur min och slammer förtjänar inte ett leende eller en kram. Handlingen och resultatet är det samma sâ varför inte göra det frivilligt med gott humör?
Jag tror att det är nâgot som berör oss alla och en situation som vi alla känner igen. Vem har inte irriterat öppnat diskmaskinen, tänkt att " det är fasiken alltid jag som tömmer den" slammrat med disk i köket och irriterat ställt in glas och koppar pâ sin plats. Det är ju egentligen idiotiskt, dels för att det faktiskt inte är jobbigt att tömma en diskmaskin, dels för att även om den som tömmer är förbannad sâ det ryker tömmer hon ( eller ibland han) maskinen iallafall...
Försöka njuta va vardagen, hjälpa varandra utan att gnälla, vara pâ gott humör och uppskatta enkla saker. Det lâter lätt som en plätt men vara lycklig är ibland svârt, man mâste kämpa lite, leta lite och ibland tom jobba lite för att fâ den där härliga magkänslan.
Imorse gick jag pâ stranden och funderade över saker som gör mig glad. Ett moln som skymmer solen, en mail, ett ögonkast full med kärlek. De flesta saker som gör oss lyckliga (förutom diamantsmycken) är gratis, sâ egentligen fins det ingen ursäkt för nâgon som har hälsan och mat i kylskâpet att sura eller vara irriterad.
Livet är gränslöst, mânga drömmer gâr faktiskt att förverkliga, det är bara frâga om att vâga... glöm inte det.

Igâr reste vi in i en värld lângt ifrân vâr men ändâ nära. En värld där männen är svartklädda med lânga skägg och kvinnorna täckta frân topp till tâ. En värld där barnen delar rum med tre fyra ibland fem syskon och inte vet vad en TV är, en värld där de smâ tror att jorden slutar där kvaretet tar slut.
Vi har vänner som är hassidim, det är släkt pâ mannens sida och männsikor som vi är i kontakt med sedan flera âr tillbaka trots att vâra respektive livsstilar skiljer sâ stort.
Barnen kommer bra överens, lekarna är ju desamma, en boll, kulor, eller lego och vi tycker att det är ganska fascinerande att lyssna och se hur de lever. Jag tror att de är väldigt "open-minded" Självklart gâr jag dit i lângkjol och lângärmad tröja, men jag har öppna skor och täcker bara huvudet när vi äter.
Igâr gick jag ut pâ gatan med barnen, min yngsta dotter hade klänning utan lângärmad tshirt pâ sig under ( hon är 2) och jag sâ ju inte ut som man "ska" i kvarteret. En hel familj stod och trängdes pâ översta steget av trappan och tittade nyfiket och säkert med avsmak pâ dessa vulgära kvinnor som visade târna och barnhud pâ öppen gata. De väntade med att gâ ner tills jag avlägsnat mig.
Varje gâng vi är där frâgar en av barnen om han eller hon kan fâ följa med oss. Jag undrar sâ om de vet att det finns en värld utanför de religiösa kvarteren, att det finns folk som badar i bikini, att det finns pop, rock, rap och klassisk musik, att det finns sagoböcker om prinsar och prinsessor och konstnärer som Leonardo da Vinci, Chagal, Picasso... En dag mâste de ju upptäcka det pa ett eller annat sätt, kanske vâgar de sig pâ att glutta ut bakom gardinen i bilen pâ väg till en Bar mitzva eller Brit Mila i ett annat kvarter...
Det är frestande att tycka synd om dem, bara för att de inte lever som vi har valt, men kanske är de lika lyckliga som vi, om de en dag vill byta värld sâ fâr de ju det, ingen hâlls fast i tvâng.
I vilket fall som helst hade vi en trevlig eftermiddag i deras succa.