Att resa till Israel

är spännande. Kanske lite läskigt. Om man inte tycker det själv finns det alltid människor som vet att det är farligt. Att Israelerna är otrevliga och framförallt att det är farligt för barn.

De som ändâ vâgar sig hit är alltid glatt överraskade. Israelen är urgullig, särsklit mot turisterna. Han frâgar nyfiket, lâter smaka, ger râd och bjuder pâ sig själv. Maten är försvinnande god och man kan äte pâ de minsta haken utan att vara rädd för magsjuka. Det är rent i köken och vattnet är drickbart.

Landet har sâ mycket att bjuda pâ att man ibland inte vet i vilken ände man ska börja, de korta distanserna gör det otroligt enkelt att flacka runt, om bara nâgon timme ât det ena eller andra hâllet tar oss frân en pulserande huvudstad till en knäpptyst öken.

Vâra Irländare har rest hem. Jag tror att de har mânga minnen i bagaget och framför allt har de förstâtt varför vi är sâ lyckliga här.

Jerusalem igen

" I wish for happiness"

En nyfiken copt

Copternas lilla kyrka

Varje gâng nâgon är pâ besök reser vi till Jerusalem. Ska jag vara ärlig reser vi dit även när vi inte har främmande, det känns som att vi bara mâste dit ibland, för att fylla pâ batterierna.

Jerusalem är fantastisk. Jag brukar säga att även med förbundna ögon skulle jag känna igen mig. Det är nâgot i luften. Kanske är det samma "nâgot" som framkallar Jerusalemsyndromet, en slags religös förvirring som ofta leder till att man tror att man är Messias eller nâgon annan av bibelns huvudpersoner. Ett fyrtiotal människor om âret tas in för behandling av rutinerade läkare.

Ingen i gänget visade nâgot som helst tecken pâ förvirring, även om vi skrattade ât den irländska 8 âringen som absolut ville ha en Torah pâ hebreiska.

Vi strosade omkring i gränderna, stannade till vid klagomuren, besökte de Etiopiska Copterna och avslutade med ett glas svalkande vitt i Mamilla.

En magisk beduinhelg!

BESTIGNING AV MASSADA

GRILLNING OCH NARAGUILA

KAMELRIDNING I ÖKNEN

VANDRING I EIN GUEDI RESERVATET OCH BAD I VATTENFALL

ETT DOPP I DÖDA HAVET

Sâ blev det äntligen dags. Helgen har varit bokad sedan länge och förväntningarna stora, bâde frân Israelerna och Irländarna. Beduinlägret vi valt ligger i Judeaöknen, mellan Massada klippan och staden Arad. Äkta beduintält vävda av gethâr, men rinnande vatten, fräsha toaletter och dushar samt tillgâng till kylskâp. Det är fortfarande hett i öknen, temperaturen sjunker lite pâ nätterna och vi är stolta över vâra vänner frân den gröna ön som klarade helgen med glans.

Särskilt impad blir man ju av ungarna som lekt nonstop, ömsom pâ svenska, ömsom pâ engelska och som trots hettan varit med pâ allt frân bestigning av Massadaklippan till fots till ridtur pâ skrikande kameler. Anpassningsförmâgan var pâ topp även hos föräldrarna som testat bâde narguilarökning och kebabrecept. Inget dalt, det är skönt att umgâs med föräldrar och barn som har en avslappnad inställning till tillvaron. Mânga föräldrar gâr miste om mycket i smâbarnsâren, ungar är tâliga varelser och det är otroligt nyttigt att lâta dem uppleva annorlunda situationer, jag är övertygad om att det leder till en bättre värd med mer förstâelse och respekt.

Öknen är magisk, sâ förtrollande orörd och tyst, jag tror helgen blir oförglömlig för oss alla. Vissa upplevelser minns man till slutet.