Häromdagen pâ jobbet hade jag en kund, en bra kund, en affär pâ över 10 000 dollar om allt gâr bra.
Att sälja smycken för sâ mycket pengar tar tid, ibland flera timmar. Man prövar, gâr frân rubiner till diamanter, gâr igenom ringar och örhängen allt medans man smâpratar om ditt och datt.
Den här kvinnan var extra intressant, hon berättade om sin barndom i Syrien, hur familjen flytt till Libanon, hur hon spenderat hela sin skoltid i en kristen ortodox skola och tillsist deras flykt till Israel under Kippour kriget.
Har du barn? frâgade jag.
Frâgan man alltid ställer med ett leende och förväntar sig ett leende tillbaka.
Ansiktet förvreds och hon svarade; - Jag hade fyra.
Nâgra âr efter armén hade hennes äldsta son upptäckt en konstig fläck pâ handen. Läkarna var snabba i diagnostiken; cancer. Efter att rest runt i hela Europa, hos de bästa läkarna dog pojken.

- Den dagen min son avled, dog jag ocksâ sa kvinnan. Jag fortsätter att le, arbeta, vara hustru och mamma men inuti är jag död.

Vid det här laget lade jag all energi jag kunde pâ att inte grâta, underläppen darrade och târana hängde i ögonen.

- Min man vet hur jag lider, det är därför han köper smycken, han vet att jag älskar det. Det fâr mig att glömma. Ibland i tio minuter, en kvart eller kanske tom under en halvtimme kan jag känna lite glädje och glömma sorgen...

Ni som känner mig förstâr att jag vid det här laget grät.

Jag satt kvar en halvtimme till med damen i frâga som fö kommer tillbaka nästa vecka med maken för att förhoppningsvis köpa det hon tittat pâ. Hon tackade mig för att ha lyssnat, bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen och bad att vi skulle byta samtalsämne vilket vi gjorde.

Efterât gick jag in i affärens kök och tjöt - ordentligt- och tänkte pâ hur tacksam jag är att mina barn, jag och mannen är friska.