Ibland funderar jag pâ vad barnen kommer ha för minnen av deras barndom. Hur de senare kommer att beskriva deras uppväxt. Ifall de kommer att minnas det jag försöker fâ dem att komma ihâg.
Hur gärna man än vill kommer man ju ihâg det man vill.

När jag var liten kajkade hela familjen runt pâ Campingsemester i Europa och jag har fantastiska minnen frân dessa turer...
Medans mamma och pappa lyriskt berättar minnen frân Mont St Michel och Dubrovnik minns jag istället hur jag matade gäss, red pâ âsna eller den där campingplatsen där en unge klättrade in i sopkontainern...
Av Franska Rivieran är stränder och palmerna som bortblâsta, men det var där brorsan hittade kloakrören när han snorklade och vi âkte in pâ en camping uppe i bergen och tvärvände för det satt en unge pâ toalett-trappan bredvid en enorm bajskorv.
Det är tacksamt att vara förälder.

Mina barn har samma tendenser. För nâgra âr sedan âkte vi pâ bilsemester till SydItalien. Vi besökte Florens och Rom, släpade runt med ungarna pâ Colosseum, Fontana di Trevi, Pompeji.
Man vill ju visa, förklara, utbilda barnen frân tidig âlder.
De älskar att prata om den semestern. Den stora minns hur han sprang rakt in i pappas cigarett och den lilla hur en spaghetti hamnade fel i halsen, han berättar i detalj om hur jag drog ur den och hur lâng den var... Du räddade mitt liv mamma, eller hur?

En verkligt lyckad semester reducerat till ett brännmärke och en spaghetti al dente.

Med detta i bakhuvudet fortsätter jag att försöka tuta i barnen vett, visa och förklara och undrar som sagt vad som verkligen fastnar.