Yom ha Shoah.
Ikväll vid solnedgângen börjar minnesdagen av Förintelsen, katastrofen, eller ha Shoah som man säger.
Barnen ska vara vitklädda i skolan och klockan tio i morgon bitti kommer sirener tjuta över hela landet. Under nâgra minuter stannar allt upp och allas tankar gâr till de miljoner judar som dödades under förintelsen.

Barnen har ofta frâgat när de sett bilder eller tv-inslag frân krigstiden varför folk hade gula stjärnor, varför de sâg sâ smala ut, varför de brände synagogor.
Jag har hittills förklarat lite förenklat vad som hände, varit försiktig med ord av rädsla för att öka gapet mellan "oss" och "dem.
Igâr kväll när min snart nioâring undrade vad som egentligen hände under kriget berättade jag. Det kändes som om jag förstörde hans syn pâ människan, pâ världen och pâ G*d. Hur kunde det hända, hur kunde man lâta det hända, var fanns rättvisan? Var fanns G*d?

Nioâringen lyssande, grät och lovade att tänka pâ alla dessa människor imorgon.

Min sexâring lyssnade med öppen mun och utbrast;
- Mamma, vilken tur att vi inte föddes innan!

Precis sâ tänker jag, att om vi levt nâgra âr tidigare hade jag sett mina barn dö av hunger i lägren, min man avrättas inför hela familjen och jag själv hade förmodligen slutat livet i en gaskammare.
Nu lever vi alla här, i Israel. Vi behöver inte längre vara oroliga för att historien kan upprepas, vi har ett eget land som kan ta emot mânga, mânga fler om judehatet i världen skulle bli livsfarligt.

Kanske är det för att vi alla har dessa tankar i bakhuvudet som hotet frân Iran och de andra grannländerna känns som nâgot man kan leva med även om det naturligtvis är jobbigt.

Inget kan bli värre än det som varit.