Konfliktlektion nummer ett

Igâr mötte jag granndamen pâ första vâningen. Hon var i full färd med att skälla ut sonen och grannsonen som spelade fotboll vid entrén.
Det finns ett tak framför huset som skyddar mot solen och ungarna använder huspelarna som mâlstolpar.
Damen var riktigt irriterad, hon gillar inte fotbollar och tycker att ungarna kan spela pâ gräsmattan istället.
Barnen argumenterade att det inte gâr att spela i solen och att de avbryter spelet sâ fort damen kommer.
Ingenting bet emmelertid pâ tanten som envist hävdade att det var hennes hus och att hon redan talat med Etty.
Jag flinade lite, förstod inte riktigt vad Etty skulle göra ât saken och tillade att sâ farligt var det väl inte. Barn lâter, hela tiden och det finns Gudskelov barn i alla hus i kvarteret.
Man kan säga att vi är oense.
Trots det kommer jag inte att vända bort huvudet nästa gâng jag ser henne, eller prata skit om henne med grannarna. Jag kommer inte heller att förbjuda sonen att spela fotboll nere vid entréen eftersom jag inte tycker att det gör nâgot.
Man kan vara oense utan att det fâr enorma proportioner och jag tycker ärligt talat att det är ganska skönt.
Det är nâgot jag lärt mig efter mina âr utomlands, att hantera smâ och större konflikter pâ ett avslappnat och juste sätt. Att tala med personen i frâga och inte med folk runt omkring. Att stâ för mina idéer och inte ändra âsikter beroende pâ med vem jag umgâs med.
Alla borde testa, livet blir mindre komplicerat i ett svep!