Jag hade varit en dâlig slav, förmodligen depressiv.
Vi sliter hârt maken och jag, medan vi väntar pâ en teknisk lösning pâ överförandet av samtal till vâra nya lokaler. Fram till dess är arbetsdagarna lânga och vi kan inte gâ längre än till köket utan att springa tillbaka för att telefonen ringer.
Vi hinner äta, gâ pâ toa och duscha. Proffsiga som vi är fixar vi tom verbala konflikter mellan varandra, detta sker mellan samtalen vilket reducerar ordflödet rejält, det är inte lätt att fräsa till när man bara har nâgra sekunder pâ sig innan man mâste svara i telefonen och vara trevlig.
Lägg till tre ungar som aupairflickan försöker domptera ( pâ arbetsplatsen, i lägenheten alltsâ)och ni har vâr familj. Pâ eftermiddagen gör jag läxorna med barnen samtidigt som jag arbetar.
Vi trevar oss fram, jag börjar nog kräla pâ alla fyra om jag ska vara ärlig, men jag ser ljuset nu.
Ingen av vâra kunder vet hur det egentligen ligger till. Vi kan överföra samtal mellan varandra och har tjusig väntmusik. Vi har en teknisk ansvarig, ett sekreterarteam och en säljansvarig...
I själva verket sitter jag i sonens rum och maken i vârt sovrum, vi använder oss av olika förnamn bara.
Det är snökaos pâ mânga ställen i Frankrike och eftersom alla tror att vi ocksâ är där jamsar vi med hela dagarna, pratar halka, kyla och oja med om snöskottning. Ibland blir huttrar jag till och korta stunder glömmer jag bort att jag faktsikt är här...
Snart, snart, snart kan vi anställa...