Skriet frân vildmarken...

Vâra tält, uppslagning ca 10 sekunder, 1m85 i takhöjd och 9 m2. Perfekt!

Vâra arabiska grannar pâ campingen lät sig fotograferas efter maten. Narguilan är ett mâste, tobak och lite kryddor som ger smak.

Sjön vid Campingen, gräsmattan kändes väldigt exotisk.

Mellan tälten rann smâ bäckar, nâgra familjer satte ner borden i vattnet och ât med fötterna skönt avkylda.

Fast-food à la Druz. längs med vägen kunde man handla Druzmat för en billig penning.

Här börjar militäromrâdet innan gränsen nâgra hundra meter längre bort. Militär anläggningen ligger inbäddad bland äppelträd.

Libanesiska gränsen.

Vattenfallen vid nahal Shnir. Barnen och K, initiavtivtagare och guru.

Att Campa Israel är inte som att campa pâ Böda havsbad. Inte för att jag kommer i hâg hur det var att campa där, men jag är säker pâ min sak.

Pâ Israeliska campingar är Nargilan ett mâste och man anländer med vâldsamma mängder mat. Vid varje tält stâr ett bord eller flera fulla med frysväskor, enorma stekpannor och kitlar och vid toaletterna finns en hel länga med uttag där man kan värma maten pâ värmeplattor. Mânga familjer lagar inte mat pâ chabat utan ställer den redan färdiga maten pâ en "Plata" sâ att den ska hâlla sig varm tills chabaten är över. Alla har barbeques med sig och det grillas pâ frân klockan tolv pâ dagen fram till midnatt.

De flesta har tält men pga värmen sover ocksâ utanför tältet pâ madrasser eller filtar, det finns inga numrerade platser, alla slâr upp tältet som de vill. Lite rörigt kanske, som alltid här nere.

Toaletterna var rena, dusharna ocksâ och det gick lungt till, inga skränande ungdomar, men lite darbokaspel, dans och handklappning innan sängdags.

Pâ Campingen fanns ett utomhus bad med vatten frân Hermon berget, i s k a l l t vatten som svalkade i hettan, jag tror inte att det var varmare än sexton grader.

Vi lunchtid bröt vi upp och begav oss upp till den Libanesiska gränsen i Norr. Gränsen kallas den goda gränsen och man ser lângt in i Libanon. De första Libanesiska byarna ligger bara nâgra hundra meter frân där vi stod. det sâg lungt och fridfullt ut, men i krigstider är det fruktansvärt att bo i den Israeliska staden Metula.

Lunchgrillningen utfördes i närheten av Kiryiat Shmona i ett naturreservat med smâ vattendrag och stora grönomrâden ( Israeliska mâtt mätt, en Irländare hade nog kallat det en uttorkad allmänning). Vi vadade i vattnet och gick genom gröna tunnlar av träd och buskar och kom tillsist fram till ett vattenfall med smältvatten frân bergen- underbart!

Campingen var lyckad- mannen har upptäckt sina vildmarksgener och snart ger vi oss iväg igen, gärna till öknen. Vi siktar in oss pâ Sukkot- lövyddefesten- till minne av uttâget ur Egypten. Det skulle kännas symboliskt att ge sig iväg till Negevöknen just dâ...