tisdag 2 juni 2009

Dagens övning gick utmärkt. Grannarna som var hemma gick lydiggt ut i trapphuset, jag och maken tog oss ner sju vâningar pâ tvâ minuter och upptäckte ett nystädat och nymâlat skyddsrum.
Det är stort, ca hundra kvadrat med tvâ toaletter, rinnande vatten samt en soffgrupp och en barnsäng - ifall man mâste stanna länge kanske, jag vet inte.
Det finns tvâ smâ gluggar med nâgra slags fläktar vilket gôr det mindre ângestladdat.

Idag var vi bara nâgra stycken, i en krigssituation mâste vi trängas med ca 170 personer där nere. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det men vet att chansen att slippa i princip är lika med noll.

Barnen hade övning i skolan och lillans dagis gick ocksâ ner i källaren, de kom hem precis som vanligt utan tecken pâ stress. Jag förundras över att de inte ställer frâgor men vet att skolan gör ett enormt arbete med barnen.

När jag kom till jobbet klockan tre var allt som vanligt och jag glömde faktiskt bort att frâga om de gâtt ner i affärscentrats skyddsrum. Jag undrar om det är en slags försvarsmekanism att glömma och gâ vidare. Här är alla krigssituationer inom parentes, jobbiga under tiden, men utan ältande vare sig före eller efter.

3 kommentarer:

Lisa Christensen sa...

Det måste kännas läskigt att leva med den oron hängandes över en...

Katarina i Holon sa...

För oss tog det en halvtimme att få in gamlingarna i skyddsrummen...och då var de vakna. Tänk om larmet går två på natten, inte en chans på miljonen att vi kan rädda oss då. Tur att jag bara jobbar dagtid!

Tänk dig sen att vi ska hjälpa alla att få på sig gasmaskerna också. Totalt omöjligt. I början av Irakkriget var man ju tvungen att ha gasmasken med sig överallt och då var jag frivillig medhjälpare på dagis i flera veckor för vi var tvugna att vara minst en vuxen på fem barn för att hinna få på alla gasmasken. Som tur var kom ju inga raketer den gången. Jag litar förresten på våra system av antiraketrobotar så jag är inte så himla orolig.

Svensk chekchouka sa...

Lisa, det är inte sâ läskigt konstigt nog.

Katarina; jaa tur att du jobbar dagtid! Jag tror ocksâ att antimissilerna eller vad de kallas funkar!!