Nu har grannen varit igâng igen. Jag har undvikit att ta hissen med honom i den mân det gâtt men härom morgonen var det oundvikligt. Jag pratade forserat om barnen och med hans treâriga dotter och skulle precis slinka ur hissan dâ jag känner hans hand pâ min arm, en lââââng smekning frân armbâgen till handen. Pâ ett ögonblick.
Jag knep igen, rusade ut och började fnittra hysteriskt.
Maken väntade i bilen och undrade varför jag var sâ konstig.
Nästa gâng grannen gôr lika dant ska han fâ se hur en förbannad svenska ser ut, nu fâr det fasiken vara nog. Först efterât kom jag pâ att jag kunde sagt nât pâ engelska sâ dottern inte fattat...
Tänk att nâgra ljusa hârstrân kan framkalla sâ mycket känslor...