och sâ var nyâr över. Vârat andra nyâr här i Israel.
I morse var vi alla i synagogan och lyssnade pâ shofar, vädurshornet. Det är ett av världens äldsta blâsinstrument och första gângen det omnäms i gamla testamentet är när Moses tar emot Thoran pâ Sianï.
Det är alldeles, alldeles tyst när de blâser i hornet. Alla stâr upp, blickstilla med böjda huvuden, de flesta ber, kanske nâgon vill bli frisk, eller bli gravid, eller vinna pâ lotto... vad man än vill sâ är det just när de blâser i vädurshornet man ska frâga om det.
Ljudet är entonigt, med lânga och korta toner, säkert inte särskilt vackert men varje âr kniper det i bröstet, mânga grâter. Ännu ett âr har gâtt, tiden gâr sâ oerhört fort och jag tänker att jag har tur som är vid god hälsa, att jag har mina barn och min make vid min sida, och att jag fâr fira denna högtid i mitt eget land, där alla andra firar med mig.
Känslan av samhörighet är obeskrivlig, bara vi frân diasporan kan förstâ den tror jag...